Sida:Rd 1934 A1 1 FK 1 18.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Onsdagen den 17 januari f. m. Nr 3. 17 Statsoerkspropositionen. (Forts.) Den första delen kom ut men följdes icke av någon mera. Det hjälpprogram och den statsverksproposition som ligger framför oss anses av många som synnerligen storslaget. Det utgör för stora skaror »Die grosse Zeit». Men jag befarar, att andra delen och de följande komma att se ut på annat sätt _ om de utkomma. Det kan ju synas, herr talman _ och nu skall jag sluta _ som om vad jag tillåtit mig framhålla utgör en alltför hård kritik av förhållandena i vårt land och den statsverksproposition som vi nu remittera. Jag vågar dock göra gällande, att vad som blivit sagt står i fullaste överensstämmelse med svenska riksdagens allra bästa traditioner från alla tider i fråga om lag och ordning, utgifter och skuldsättning. Det är ett genomgående drag i den svenskariksdagens historia att varna för stora utgifter och ökad skuldsättning, men att så mycket mera mana till försiktighet, ansvarskänsla och sparsamhet. Denna tråd går igenom både ståndsriksdagarnas historia, tiden för lantmannapartiets maktperiod, liberala samlingspartiets glansdagar och även genomsocialdemokratiens förra regeringstid. Det är nog också följderna av denna försiktiga och framsynta politik, som är den förnämsta orsaken till, att vi icke i likhet med en del andra ländersjunkit ned i fattigdom och elände, oförmögna att göra något för att hjälpa och stödja, där sådant är ofrånkomligt. Jag hemställer, herr talman, om remiss .till statsutskottet av Kungl. Maj :ts proposition nr 1. Herr statsrådet Wigforss: De båda talare, som här tagit upp debatten, ha, förefaller det mig, gått på ungefär samma linjer i sin kritik avstatsverkspropositionen; och jag skall därför försöka att vid bemötandet också behandla dem samtidigt. Jag skall inte gå in på den mera allmänna frågan omregeringens arbetslöshetspolitik, därför att den väl kommer att senare från enannan sida belysas och därför att jag har tillräckligt mycket ändå att yttra. Jag skulle emellertid omedelbart vilja påpeka, att den uppgift, som herr Johansson i Fredrikslund lämnade, då han talade om att från internationella arbetsbyrån hade kommit uppgifter om att arbetslösheten i vårt land ökats, får tagas med en ganska stor försiktighet. Jag tror, att herr Johansson i Fredrikslund inte annars är böjd för att överskatta de internationellaorganisationernas arbete, men på denna punkt har han tydligen trott, att man i den internationella arbetsbyrån vet mer om svenska förhållanden än vi veta här hemma. Det är inte så. Den internationella arbetsbyrån vet inte mer än den får reda på härifrån, och därför har den också sagt, att siffrorna från Sverige förete en motstridig bild. Det förhåller sig som vi alla veta på det sättet, att siffrorna från arbetslöshetskommissionen under hösten visat en stegring,under det att siffrorna från de organiserade arbetarna visat minskning. Jag är för min del övertygad om att siffrorna från de organiserade arbetarna bäst spegla läget inom det svenska näringslivet och att det alltså är riktigt, när vi säga, att någon förbättring av konjunkturen har kunnat förmärkas även på arbetsmarknaden. De förhållanden, som framkallat en ökning avanmälningarna av arbetslösa som söka hjälp, äro en sak för sig. Denna stegring av antalet hjälpsökande tror jag inte tyder på en ökad arbetslöshet. Denbetyder, som herr Hamrin sagt, att den dolda arbetslösheten har kommit fram, och frågan är nu helt enkelt om vi anse, att denna dolda arbetslöshet är av det slaget, att den behöver motverkas, eller om vi anse, att det är en sådan som man helst inte borde bry sig om eller ha reda på. Jag tror, att det är bättre att veta så mycket som möjligt om arbetslösheten. Då kan man bäst besluta sig för hur man skall behandla olika slag av arbetslöshet. Första kammarens protokoll 1934. Nr 3. 2