34 Nr 3. Onsdagen den 17 januari f. m. Statsverkspropositionen. (Forts.) der de månader, när bankerna av olika anledningar fått ett så väldigtpenningöverflöd som för närvarande, och jag skulle knappt tro, att det skullebehöva få några svårare omedelbara följder för konjunkturen och näringslivets utveckling och möjligheter att sysselsätta folk för ögonblicket, om dettapenningöverflöd tages i anspråk i form av en ökad offentlig upplåning, Men vem vet, hur förhållandena äro på penningmarknaden om några månader? Jag skulle tro, att man på sina håll inom bankvärlden anser, att om konjunkturlyftningen skulle fortsätta, så åka penningarna ut ur bankerna till industrien o. s. v. Då måste man ha kontanta medel i stor utsträckning för att kunna tillgodose de behov, som då komma. Men om vi då inträda i en tid av penningstramhet återigen, inträffa alla de farliga följder av en offentlig upplåning, som bland annat just valutasakkunniga pekat på i det utlåtande, som finansministern talat om men där han just icke omnämnde dessa saker. Jag kommer alltså till det resultatet, att hela denna tanke, att man genom stora anslag, baserade på en vidlyftig lånepolitik, skulle ens nämnvärt kunna påverkakonjunkturgången i ett land som Sverige, som numera är så helt infogat i detinternationella sammanhanget, är en fullkomlig utopi. Jag tror, att hela dettaresonemang, som herr Wigforss här än en gång framlade i kammaren, vilar påfullständigt orealistiska förutsättningar, och att i stället ett fullföljande av detta program i synnerhet under nuvarande konjunkturläge kan medföra mycket svåra olägenheter, icke minst ur konjunktursynpunkt men även ur varaktiga framtidssynpunkter. Vad jag nu har sagt betyder naturligtvis icke, att jag icke anser, att det kan vara både önskvärt och inom vissa gränser möjligt, att de offentliga arbetena planerades på ett lämpligare sätt än vad hittills varit fallet. En sådanlångtidsplanering, som givetvis kräver stora förarbeten och i många avseenden måste innebära ett försök att komma fram på olika vägar, hindras emellertid, som jag ser saken, av det sätt, varpå de offentliga arbetena nu användas i regeringens program för i fjol och särskilt för i år. Det förefaller mig vara motsatsen tillfden av statsministern omtalade planmässigheten, som på det sättet åstadkommes. Utan alla tankar på framtiden forceras nu sådanaarbeten, som kanske lämpligen borde anstå till längre fram. Och framför allt skulle jag vilja säga, att hela detta begrepp beredskapsarbeten, som, jag höll på att säga, en smula försåtligt fått sin nuvarande innebörd - jag menar naturligtvis ej något avsiktligt försåtligt utan försåtligt på det sätt, att man icke märkt det _ är någonting, som står i direkt motsats tillplanmässighet, ekonomi och planering på lång sikt. Det kan knappt tänkas något mera ägnat att befordra brist på ekonomi än dessa beredskapsarbeten, sommotiveras icke med sin angelägenhetsgrad, sin ekonomiska anordning eller något dylikt utan, som det heter, av hänsyn till det rådande arbetslöshetsläget. De äro varken ekonomiskt motiverade eller motiverade ur synpunkten av att i den största möjliga utsträckning och på lämpligaste sätt lämna hjälp åt dearbetslösa, ty för det ändamålet ha vi ju reservarbetena, som äro specielltanordnade ur arbetslöshetssynpunkten både i fråga om urval, anordningar ochledning. För att man skall få någon reda på detta område och för att denstatliga och kommunala prövningen av olika utgifters ekonomiska nödvändighet icke skall helt försumpas måste beredskapsarbetena bort. För att icke den gamla anda av sparsamhet och ekonomi, som hittills präglat både våra statliga och våra kommunala anslagsbeviljande myndigheter i stor utsträckning skall försvinna, tror jag det är alldeles nödvändigt att få bort denna mellanform, som varken är fågel eller fisk, och att man får statens och kommunernasoffentliga arbeten prövade på ett så att säga normalt sätt. Man bör således motivera den normala verksamheten ekonomiskt och å andra sidan avskilja sådana arbeten, som kunna användas för de arbetslösas hjälp, såledesreserv
