46 Nr 19. Onsdagen den 20 maj 1942. Ang. vissa avtal mellan lw "J ^ och industriföretag. (Fortså aluminium, bly, nickel, olika slag av trätjäreprodukter och cellull. Kungl. Maj:ts beslut i berörda ärenden hade antingen inneburit ett godkännande av avtalen eller ett bemyndigande för vederbörande försörjningskommission att sluta avtal av i ärendet ifrågasatt typ.
Utskottet hade härom anfört bland annat följande:
»Av det nu sagda kan icke med säkerhet den slutsatsen dragas, att vederbörande *statsråds rådslag i de fall, där utskottet icke kunnat finna att besluten grundat sig på uttryckliga bemyndigand-en från riksdagens sida, varit inkonstitutionella. Särskilt har utskottet måst beakta, att enligt en på senare tid alltmera utbredd praxis rättsligt bindande beslut från riksdagens sida ansetts komma till stånd redan genom uttalandeni av riksdagen godkända utskottsmotiveringar eller rentav därigenom, att meddelanden i en kungl. proposition lämnas utan erinran från riksdagens sid-a. Icke heller har det varit möjligt för utskottet att bedöma, i vad mån Kungl. Maj:t,- då beslut om godkännande av avtalen fattats, med fog kunnat räkna med att särskilda av riksdagen anvisade tillgångar skulle komma att stå till förfogande och vara tillräckliga för förbindelsernas gäldande. Med hänsyn till svårigheten att sålunda i varje särskilt fall med full säkerhet klarlägga, huruvida och i vad mån Kungl. Maj:t ägt stöd i riksdagens beslut för de vidtagna åtgärderna, och med beaktande jämväl av de försörjningspolitiska skäl, på vilka besluten grundats, ävensom av det stundom starkt framträdande behovet av sekretess och snabba ingripanden, har utskottet icke ansett sig kunna framställa någon anmärkning i anledning av besluten.
Uppenbart är emellertid att riksdagens makt över statsfinanserna äventyras, om riksdagen ställes inför förbindelser, som ingåtts utan varje dess medverkan, och nödgas anvisa medel för infriande av skulder, som därigenom uppkommit.
Då det enligt utskottets mening är av den största vikt att riksdagen bibehåller
erforderlig kontroll över statens skuldsättning och detta bör kunna ske utan att vare sig Kungl. Maj:ts handlingsfrihet alltför hårt beskäres eller Kungl. Maj:t erhåller för vidsträckta fullmakter, har utskottet velat ovanstående för riksdagen omförmäla.."
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl Äagast Johanson, Johannes Pettersson, Sven Hansson, Fast, Fält och Gustafsson i Tenhult, som ansett tillräckliga skäl icke föreligga för den av utskottet gjorda omförmälan;
2) av herr Sandegård, som principiellt vore av den uppfattningen, att utskottet icke borde göra s. k. omförmälanden, och särskilt i föreliggande fall ansett skäl för omförmälan icke vara för handen.
Herr Herlitm Herr talman! Vi stå här återigen inför en sådan »omför- mälan», om vilken kammaren redan med överväldigande majoritet har fällt ett principiellt omdöme. Den, som är med om att stå för en sådan omförmälan. skulle alltså ha ctt visst skäl att tveka, huruvida han överhuvud taget borde uppträda. För mig är emellertid läget lättare därigenom, att jag för min del, såsom jag redan har tillkännagivit i den föregående debatten, ser denna sak på det viset, att jag egentligen kunde ha varit med om en anmärkning enligt § 107, och likaväl som jag hade kunnat framföra och här motivera en reservation på den linjen, anser jag mig kunna ha skäl att nu taga till orda.
Det, som utskottet har tagit fasta på i den här föreliggande punkten, är ett jämförelsevis stort antal avtal, som ha ingåtts av Kungl. Maj:t eller rättare sagt av kristidskommissionerna med Kungl. Maj:ts medgivande. Det gäl
