66 Nr 20. Onsdagen den 27 maj 1942.
Ang. åtgärder för bostadsproduktioneøw främjande m. m. (Foi-ts.) att jag av dem själva fått tillstånd att göra detta. På sina håll har man sagt här, att man inte skall ta några uppgifter från byggmästare i god tro, ty de kunna vara felaktiga i många avseenden. Men skulle man inte våga säga något av rädsla för att möjligen kunna lämna felaktiga uppgifter, som man inte direkt rår för, skulle ju ingen människa kunna våga ta upp någon sak till behandling.
Vad är det som jag har siktat till? J o, jag vill ha till stånd en justering av ackordspriserna, som enligt min mening äro för höga i vissa fall. När jag sett på siffrorna, har jag funderat över vad det kan vara för människor, som kom- mit fram till sådan prissättning. Det skulle sannerligen förvåna mig, om det är personer, som äro förtrogna med landsbygdens förhållanden, som gjort upp dessa ackordslistor. Aro listorna däremot uppgjorda av folk från städerna, kan jag förstå, hur de kommit till. Det hela verkar närmast vara en slump, när man kommit upp i sådana siffror som 130-140 procent och, såsom byggmästare Högberg nämnt, i vissa fall ända till 400-450 procent.
Jag skulle vilja fråga herr Larsson i Varberg, herr Strand och flera med dem, som nu särskilt ha fört byggnadsfolkets talan: Anse ni att dessa ackord äro precis vad byggnadsarbetarna böra ha? Kunde jag få ett svar på den frågan, innan debatten är slut, vore jag tacksam. Anse således herrarna, att denna ackordsättning är riktig? Jag har den uppfattningen, att den är oriktig och att man bör justera ned dessa siffror och i stället, såsom jag nämnde i mitt första anförande, justera upp betalningen för de arbetsmoment, där ackorden äro för låga. Jag har aldrig påstått, att byggnadsarbetarnas samlade årsinkomst är för hög, och har överhuvud taget aldrig haft anledning att göra något sådant uttalande. Jag vill endast ha bort dessa irritationsmoment, som vålla så mycken oro bland landsbygdens folk, främst givetvis bland våra småbrukare, som ju också de måste bygga och reparera. Vem som helst kan väl ändå förstå, att dessa människor måste reagera emot så onaturligt höga ackordspriser, som nu förekomma. Om det blir en sådan justering, som jag vill ha till stånd, d. v. s. en justering nedåt av de ackordspriser, som äro för höga, skulle ingen människa längre kunna tala om de höga byggnadskostnaderna. Detta är vad jag har velat få till stånd. Kan det betraktas som något slags brottslig handling, skulle det förvåna mig mycket, men jag förs-tår ju, att man möjligen på sina håll kan ha den uppfattningen, att det är en brottslig handling, när någon rör vid så ömtåliga saker som detta. Jag är emellertid inte övertygad om att det samlade fack: föreningsfolket ute i vårt land har samma syn på tingen som herr Larsson 1 Varberg och herr Strand här i riksdagen. Jag har hört uppgifter i annan riktning för inte så länge sedan. Det var då inte en enda representant för någon annan facklig organisation, som vågade stå upp till försvar för dessa höga, enligt min mening onaturligt höga ackordspriser.
Herr Berling: Herr talman! Jag skall i mitt korta inlägg inte syssla med byggnadsarbetarnas löner. Det är en annan detalj i utskottets utlåtande, som jag tänker säga några ord om, nämligen den passus, där utskottet ansluter sig till departementschefens uttalanden i fråga om fördelningen mellan staten och kommunerna av ansvaret för bostadsförsörjningen.
Utskottet betraktar det såsom självklart, att staten skall »taga huvudparten av ansvaret för att de allmänna ekonomiska förutsättningarna för bosctadsproduktionen åvägabringas, medan ansvaret för initiativen till konkreta atgärder ute i orterna i sista hand bör bäras av kommunerna» Det är självfallet ingenting att invända mot detta uttalande av utskottet och inte heller mot den foljande meningen i utlåtandet, där utskottet framhåller, att »det torde kunna forväntas, att kommunerna utan statligt tvång vidtaga de atgärder, som salunda
