Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 22 april 1942. Nr 15. 45

Anslag till byggande av skogsvägar m. m: (Forts.) bör det ej givas något bidrag alls. På den punkten kan jag förena mig med herr Mannerskantz. Men hur är det, herr talman, med den nuvarande ordningen 1 fråga om detta reservationsanslag, som star till förfogande? o, i den man som .ansökningar ha gjorts, få vederbörande aven om batnaden for den enskilde av vägen är stor, dock 25 % i bidrag. D-englidande skalan torde givetvis också usträckas på det sättet, att man gar ner till det nollage, som herr Mannerskantz ansåg vara önskvärt. Det-har jag inte det minsta emot, utan tvärtom. Men vad jag har velat hävda, när jag hallit på den glidande skalan, det ar att man skall ha möjlighet att laga efter lägligheten Each, med avvagande -mot vartannat av å ena sidan den enskildes intresse och batnad av vaganlaggningen och a andra sidan det allmännas intresse av bränsleforsorjningens tillgodoseeiide, giva den bidragsprocent, som i varje särskilt fall kan anses rimlig och skälig. Och det är sannerligen inte på det sättet, att det skulle bli regel, att man gave 75 711 bidrag, men man finge en möjlighet att uti de fall, da byggandet avg en vag skulle tillföra marknaden mera vedbränsle och gora att mindre ansprak stalldes på gagnvirket, laga efter lägligheten. o

Jag tror för övrigt, att min ärade vän herr Andersson har en något egendomlig uppfattning om förmögenhetsförhallandena bland hemmansagarna i Västernorrlands län. Jag tror vi skola akta oss för att jamfora dem med hemmansägarna exempelvis i Skåne. Det är tyvärr på det sättet, att 1-Vasternorr- lands län befinna sig de, som kallas hemmansägare, i manga fall i enomycket mycket svår situation. Jag erinrar därom, att det för dem gäller att fa arbete vid sidan av sitt lilla jordbruk, att trängas om arbetstillfällena vid flottning, vid hyggen och även vid vägarbeten. Och det är stor skuldsättning bland jordbrukarna, därom finnes inte minsta tvivel. Den enda möjlighet som star dem till buds för att kunna utnyttja ett bränslevirkesbestånd, som ligger i en bak: skog, är att kunna få hjälp till en väganläggiiing, som gör, att de kunna na fram till bakskogen och exploatera den. Men jag tror inte, att man kan föra ett resonemang sådant som herr Andersson gjorde, om att en norrländsk hemmansägare, såsom han uttryckte sig, nog kan vara med och betala 50- % själv. Det är inte en så enkel sak, ty det är för många av dem hart när omöjligt. Det bästa beviset härför är ju, att man inte har kunnat få de vanliga hemmansägarna i Västernorrlands län att anmäla sig som sökande av dessa bidrag - därför att det inte varit ekonomiskt möjligt för dem att själva betala återstoden.

Jag vill för övrigt säga, att när jag förd-e på tal olikställigheten mellan landsändarna, så menade jag ingalunda, att frågan om skogsvägarna är bara en Norrlandsfråga, men jag har rätt att säga, att den i detta fall är i eminent mening en N orrlandsfråga, just därför, att där ha vi de sortiment, som lämpar sig för bränsle. Där ha vi möjligheter att få fram bränslekvantiteter, som inte kunna komma fram, därest man från det allmännas sida inte ger ett handtag till anläggning av skogsvägar. Och det kan inte vara en riktig och rimlig ordning, att det skall vara bolagen i första hand, som skola ha nytta av statsstödet, utan det rimliga och riktiga måste väl anses vara, att bönderna, de små skogsägarna skola ihågkommas före bolagen i sådana här fall. Men med den nuvarande bidragsordningen sker det tyvärr ej.

Därför kan jag inte, herr talman, med bästa vilja i världen känna mig övertygad av den argumentation, som har förts i fält emot reservanternas uppfattning, och därför vidhåller jag mitt yrkande.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Då förslag om bidrag till byggande av skogsvägar förelades 1941 års riksdag, ville man genom förbättrande av vägnätet dels åstadkomma bättre skogsvård, dels kunna från skogarna