Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/555

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m. Nr 21. 113

Ang. vägoäsendets förstatligande. (Forts.) ock veta. Och vi veta bra litet om verkningarna i skatteutjämningshänseenden när vi gå att besluta om denna reform, som 1- -sig inrymmer sa många andra problem, varom vi tidigare här ha talat.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag hade egentligen hoppats att få. ordet för en kort replik efter herr Linnérs anförande, men jag skall försöka att fatta mig så kort som möjligt i alla fall.

Herr Linnér undrade om jag inte visste, att det fanns en fastställd standard på olika slag av vägar, riksvägar o. s. v. Det visste jag. Men det hindrar inte att vägdistrikt, där väganläggningen måste bli dyr och där skatterna äro höga, i själva verket inte få denna standard på sina vägar. Och då kunna vi fa sådana sträckor på en viktig genomfartsled, att man får lov att lasta på ett helt annat sätt, där vägen på grund av dåliga kanter, dålig terrassering och dåligt underlag inte tål så tung trafik. Där får man alltså taga hänsyn till hur man lastar på ett helt annat sätt än vad man annars skulle behöva göra på vägen i övrigt. Detta måste vara ett fel, och det beror på att man inte har en enhetlig ledning av vägnätets utveckling. Det är därför jag anser att en sådan enhetlig ledning är nödvändig, och jag tror inte att man kan nå det målet på annat sätt än genom vägväsendets förstatligande. Det är viktigt även i fredstid, men det är än viktigare i händelse av krig. Om jag tar en sådan väg som vägen Jönköping-Ulricehamn-Göteborg tror jag att den skulle få spela en icke obetydlig roll under ett krig, när vi endast ha en enkelspårig stambana, och därför ett behov av ytterligare transporter måste tillgodoses. Och ha vi inte en enhetlig organisation när det gäller vägunderhållet, så måste man, som herr Elon Andersson redan påpekat, gå till en improvisation ifall det blir krig. Det är obestridligen lättare att organisera en sådan ökad trafik, om man har en enhetlig ledning redan på förhand.

Till slut vill jag också säga ett ord till herr Engberg. Jag visste verkligen inte att rätten att välja vägstyrelse hade en så stor betydelse för vårt frihetsarv, att det överhuvud taget var skäl att tala därom i det sammanhanget. Jag kan inte minnas att det har stått något krav på en sådan rätt på våra demonstrationsfanor. Och jag tror knappast att vi, om vi i kväll besluta i överensstämmelse med utskottsmajoritetens förslag, för den sakens skull nästa första maj

på.:åra demonstrationsfanor komma att få se kravet: Giv oss åter vår rövade s a .

Herr Engberg: Herr talman! Det brukar vara en god regel i all diskussion, att man låter detta vara detta. När jag sade att vad som nu föreligger är ett litet led i en allmän tendens, den allmänna tendensen nämligen att kringskära den kommunala självbestämningsrätten, presenterar herr Björnsson detta mitt yttrande osom om jag hade gjort den fråga, som det här gäller, till den stora frihetsfragan. ag talade om den kommunala självbestämningsrätten och om tendensen att kringskära den och åberopade den nu föreliggande frågan och ett par andra fragor som exempel på denna tendens men jag gjorde inte just vägfrågan till huvudfrågan.

Vidare skulle jag vilja taga fasta på vad finansministern nu meddelade, lianiligen att han -för- sin- del visserligen inte kunde svara för kommunikationsministern, vilket ju ar rimligt, -men att han trodde det skulle vara hinderligt for kommunalskattekommitten i dess fortsatta arbete därest inte denna fråga nu loses genom att vägväsendet förstatligas. Jag måste på denna punkt stryka under vadherr J. B. Johansson nyss sade, att man borde väl ändå ha fått se en utredning, som visar hur det ser ut med den kommunala skatteutjämningen om man tar bort vägskatten. Det ha vi emellertid inte sett någonting

Första kammaren protokoll 1942. Nr 21. 8