Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/592

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

32 Nr 22. onsdagen den 10 juni 1942 f. m,

Förslag till rättcgångsbalk. (Forts) medverkan av icke rättsbildade ledamöter i domstolen. Jag har också, redan förut framhållit lekmännens betydelse icke bara för bevisprövningen varvid lekmännen ofta kunna sitta inne med samma kapacitet som juristeriia utan även och framför allt när det gäller bestämmandet av påföljden i brottmål. I dessa avseenden har utskottet utgått från att sju kloka medborgare, utvalda för detta ändamål, skulle kunna uppväga två lagfarna bisittare i domstolen och att alltså en skicklig juristordförande tillsammans med denna större nämnd så långt ifrån skulle innebära ett försvagande av domstolen, att det i själva verket innebär ett förstärkande. f

Jag skulle också vilja göra den motfrågan till herr Linnér: hur är det möjligt att lovprisa våra häradsrätter så högt, som det hör till traditionen här i landet att man skall göra, ifall man samtidigt vill underkänna en rådhusrätts sammansättning av en skicklig jurist och en nämnd vid avgörandet av brottmål? Man kan ju medge, att det är en egendomlighet att man behåller juristkollegiet för de mindre målen. I det avseendet ha nog åtskilliga ledamöter inom utskottet varit beredda att följa de två ledamöter i lagrådet, som påyrkade, att man i de mindre brottmålen skulle begagna sig av en mindre nämnd tillsammans med den ensamme juristordföranden. Det har emellertid av majoriteten betraktats såsom ett alltför stort steg ut i det okända. Denna anordning var icke på samma sätt förberedd och undersökt som den kungl. propositionens förslag att blott .använda lekmän vid sådana brottmål, där två års straffarbete eller mer kan följa på brottet. Utskottet har därför icke ansett det tillrådligt att för närvarande reflektera på den linjen, men det är utan minsta tvivel av vikt att den frågan blir undersökt, huruvida icke i framtiden en utveckling av lekmännens medverkan kan gå i den riktning, som dessa två lagrådsledamöter påyrkat. -

För min personliga del anser jag inte att nämndformen är den idealiska formen för lekmännens medverkan vid brottmål. Den är buren av traditionen i häradsrätterna, och traditionen hjälper ju mycket till att låta även en rätt egenartad Organisationsform behålla livskraft och arbetsduglighet. Det är emellertid litet egendomligt, när man jämför lekmännens medverkan i domstolarna och medborgarnas medverkan på alla andra områden inom samhällslivet, att en grupp av minst sju lekmän skall behöva vara ense för att uppväga rösten av en enda sakkunnig person. Vi äro vana att i utskott, nämnder, kommittéer och överallt varje individ har sin röst, och jag tror också att utvecklingen- kommer att gå i den riktningen. För närvarande har det nog emellertid varit nödvändigt att acceptera den gamla formen. Man har icke gjort någon ändring beträffande häradsrätterna, och skall man nu införa lekmän i rådhusrätterna, kan man alltid åberopa denna förebild. När mangår in för detta bör det emellertid fastslås, att det system, som innebär ett fåtal lekmäns medverkan under individuell rösträtt, icke får vara bortglömt.

Jag vill erinra om att när man i Danmark genomförde den danska grundlagens löfte om införandet av "nævninger" i domstolarna och gjorde det på det sättet, att det blev en jury i de allra grövsta brottmålen, dröjde det icke många år, innan man fann att detta icke var en tillfredsställande ordning. Nu mera ha "meddomsmænd" införts i de medelsvåra och mindre målen. Jag tror att utvecklingen kommer att gå i samma riktning i vårt samhälle, liksom jag tror och hoppas att den utredning, som kommer att äga rum angående särskilt sammansättningen av rådhusrätt enligt 14 §, som jag nyss citerade, kommer att leda till införandet av särskilda sakkunniga bisittare för vissa grupper av mål.

l detta sammanhang må det kanske vara tillåtet att fästa uppmärksamheten på att den reform, som nu genomföres - herr Linder har redan varit