w Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
Herr Gärds: Herr talman! Det är kanske inte riktigt så, som hen- Bmnting framställer saken. Den som har dömts för mened eller står under åtal för mened kan enligt propositionen visserligen höras såsom vittne, men han får inte bekräfta sin utsaga med ed eller försäkran. Herr Mosessons reservation går däremot ut på, att endast den som står under allmänt åtal för mened, inte skall få avlägga ed eller försäkran. Skillnaden är, att bägge diskvalifikationsgrunderna för avläggande av ed och försäkran upptagas i propositionen, vilken alltså jämställerw den, som står under allmänt åtal för mened, med den, som redan blivit dömd för mened, under det att herr Mosesson bibehåller endast den ena av dessa grunder, nämligen att den, som står under allmänt åtal för mened, icke skall få avlägga vittnesed eller försäkran under den tid åtalet mot honom äger rum. Men då dom fallit, eventuellt en fällande dom, varigenom den åtalade alltså dömes för mened, skulle han omedelbart få lov att avlägga sådan ed eller försäkran.
Jag har haft stora sympatier för den tankegång, som bär upp herr Mosessons reservation, men jag har inte kunnat godtaga den konsekvens, som består i att man gör en skillnad mellan den, som står under allmänt åtal för mened, och den, som dömts för brottet, på så sätt att den, som står under allmänt åtal för mened, utestänges från ed eller försäkran, under det att den, som dömts för brottet, har rättighet att avlägga sådan ed eller försäkran och detta t. o. m. omedelbart efter domen. Den ännu obestyrkta misstanken om mened blir här grund för diskvalifikation, under det att själva den fällande domen icke leder till sådan diskvalifikation, utan tvärtom återställer den dömdes förmåga att avlägga ed eller försäkran. Ur rent rättslig synpunkt har jag inte kunnat smälta denna inkonsekvens. Jag skulle därför hellre ha sett att hela detta stadgande hade uteslutits. Denna tanke har emellertid icke vunnit någon nämnvärd anslutning i utskottet, och under sådana förhållanden har jag ansett mig nödsakad att biträda utskottets ståndpunkt, vilken jag ur rent rättsliga synpunkter föredrager framför den uppdelning av diskvalifikationsgrunderna, som herr Mosesson har gjort i sin reservation.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Engberg: Herr talman! Det är kanske vanskligt för en lekman att ta till orda i denna speciella juristdebatt. Men jag kan inte hjälpa, att jag tycker mig mycket väl förstå den motivering, som herr Mosesson har förebragt. Antag, mina herrar, att en person för länge sedan begått mened och dömts därför, men att han, sedan han undergått sitt straff, genomgått en personlig kris, en moralisk, kanske religiös kris, som för honom har betytt, att han ser frågan om sannfärdighet eller osannfärdighet i ett helt annat ljus. Nog måste jag säga, att det vore orimligt, enligt mitt sätt att se, att för all framtid diskvalificera en sådan person bara därför att han en gång har dömts för mened. Det är dock en annan sak, om han står under allmänt åtal för mened, ty då svävar ju misstanken över honom och frågan om menedsansvar är ännu outredd. -
Jag måste alltså ur dessa lekmannasynpunkter be att få instämma i det yrkande, som framställts av herr Branting.
Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jagkan helt instämma 1 vad herr Engberg senast yttrat. Därutöver skulle jag vilja säga, att detforefaller mig, som om såväl propositionens och utskottets förslag som- reservationens yrkande lida av den inkonsekvensen, att de strida mot den princip om fri bevisprövning, som har fastslagits i både propositionen och utskottets forslag. Nar såsom nu ifrågasätts, några jävsanmärkningar icke skola fa framställas, utan
t. ex. anhöriga till parterna skola kunna höras i ett mål, kan jag inte se, att
