92 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 c. m,
Förslag till rättegångsbalk. (Forts.) tionstid sådan som herr Linnér nyss talade om. Riksdagen fann utan meningsskiljaktighet denna påföljd böra försvinna. Här har man nu i stället bibehållit en påföljd för hela livet för en person, som kanske i sin tidiga ungdom av missriktad solidaritet eller av andra icke alltid så föraktliga motiv har kommit att begå ett brott mot menedskapitlet.
Jag har vid flera tillfällen i fängelser-na träffat på personer dömda för mened, om vilka fångvårdsmyndigheterna ha givit de allra bästa vitsord. Det har framgått av handlingarna, att de under press av någon överordnad, arbetsgivare eller dylik eller för att skydda någon kamrat ha, utan att fullt inse betydelsen av sin handling, gjort sig skyldiga till en osannfärdig uppgift inför domstolen. Så länge de ännu gingo i skolan, betraktades det som hörande till pojkmoralen att tiga med sådant, som kunde sätta en kamrat i fara.
Domstolen bedömer sådant enligt lagen med rätta strängt. Det är alldeles nödvändigt att upprätthålla vittnenas sanningsplikt. Men därför behöver man inte sätta en klick på en person för hela livet, så att denne, som kan ha blivit en ärlig och trovärdig medborgare, var gång han skall höras inför domstol, i strid med vad som i övrigt gäller i fråga om brottslingars återvinnande till samhället, skall stämplas med ett: »Nej, du har en gång i din ungdom begått mened, så du får inte höras på ed.» Jag finner detta till den grad oriktigt, att jag endast kan beteckna det som en ren blunder att förslaget kommit med.
Eftersom det yrkandet framkommit, att hela punkt 3 skall utgå, och herr Gärde instämt däri, ansluter jag mig till det yrkandet. Anledningen till att vi som från början hade denna mening förenade oss med herr Mosesson var den, att vi voro i minoritet i utskottet och gärna ville komma till en gemensam lösning, men herr Mosesson höll på sin linje. Vi kunde också medge, att det låg någon reson i att man avstod från att höra den, som stod under allmänt åtal för mened, medan åtalet ännu pågick. Hindret var dock av högst övergående natur; då målet var slut, var också hindret för honom att höras som vittne undanröjt. Men jag går hellre med på herr Åkerbergs yrkande, i vilket jag alltså, herr talman, förenar mig.
Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den förevarande paragrafen är naturligtvis en mycket. tvivelaktig lagbestämmelse. Andra kammaren har nu bifallit herr Mosessons reservation, men för min del skulle jag, därest denna. kammare inte vill följa utskottet, föredraga, att momentet helt och hållet ströks och att kammaren alltså bifölle herr Åkerbergs yrkande.
Herr Siljeström: Herr talman! Jag tror inte att det kan vara lyckligt, om man, när man vill »återbörda en människa till samhället», som herr Schlyter säger, sätter honom i den situationen att han råkar i precis samma frestelse att begå samma brott som han en gång tidigare begått. Om en kassör förskingrat pengar och avtjänat straffet, vill man ju återbörda honom till samhället, men man sätter honom inte till att genast förvalta kassor, utan låter honom syssla med något annat. I det fall det nu gäller, har man velat hindra en människa, som visat sig svika det förtroende man sätter till honom, när han på ed givit en falsk utsaga, från att utsättas för den riskenatt en gång till ställas inför den frestelse han visat sig inte kunna motstå. Därför har man uppställt den regeln: »Ni får höras som vittne liksom varje annan svensk medborgare, men vi överlämna inte åt er att med ed bekräfta riktigheten av er utsaga» -
- Jag måste säga, att det är ganska osympatiskt att gå den vag, som herr andre vice talmannen föreslagit, ty det skulle mycket väl kunna inträffa, att en person i ett mål står tilltalad för mened för att 1 nästa mal horas som vittne
