Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/700

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

20 NI 23. Lördagen d-en 13 juni 1942.

Ang. fortsatt st-atsgarantz för exportkredit. (Forts.)

Sverige har väl ändå någonting att hålla igen med! Jag vet inte hur det är med malmexporten, men tidigare ha vi i varjefall ansett särskilt vår norrländska malm vara en ytterst god tillgång, när man har förhandlat med Tyskland. Det är. möjligt att den svenska malmen för närvarande har en relativt mindre handelspolitisk betydelse än tidigare. Men helt värdelös kan den väl ändå inte vara ur handelspolitisk balanssynpunkt, och det finns väl åtskilligt annat som man skulle kunna lägga i vågskålen till Sveriges förmån.

Den svenska politiken gentemot Tyskland har ju varit av den art att man väl knappast borde kunna från tyskt håll beklaga sig över vad Sverige presterat. Det har i andra sammanhang talats så mycket om utrikespolitiska eftergifter för krav från Tysklands sida, att det förefaller mig, som om man också med stöd av dessa överenskommelser på andra områden borde ha kunnat uppnå en bättre balans när det gäller överläggningarna om handelspolitiska spörsmål. Jag har en känsla av att regeringen inte riktigt har värderat de svenska insatserna på området eller krävt tillbörlig värdering därav från den tyska partnerns sida vid dessa förhandlingar. Om de svenska prestationernas värde i jämförelse med de tyska framhölles med tillbörligt eftertryck, förmodar jag att det skulle gå att få till stånd överenskommelser av en annan art.

i Nu kommer man kanske att invända mot vad jag här har sagt att jag alltför mycket har gått ifrån temat, eftersom det ju här inte rör sig om ett nytt handelsavtal mellan Sverige och Tyskland. Men det är omöjligt att behandla frågan om exportkreditgarantier till detta avsevärda belopp utan att se frågan i hela dess handelspolitiska sammanhang. Annars är det naturligtvis omöjligt att få ett grepp om saken.

Jag har, herr talman, egentligen inte något mer att tillägga. Jag har en känsla av att det framlagda förslaget politiskt, men framför allt ekonomiskt, för framtiden kommer att föra med sig mycket ogynnsamma verkningar för Sverige. Jag lägger, såsom jag tidigare sagt, tyngdpunkten på det ekonomiska området, men även på det politiska kan den generösa handelspolitik som vi föra gentemot Tyskland, få vissa obehagliga konsekvenser.

Ju större svenskt kapital som på detta sätt, jag kan gott säga investeras i det krigförande Tyskland och som i varje fall bindes där, desto mera - i varje fall abstrakt taget - protyskt blir Sverige. Ju mer pengar vi ha att fordra där, desto angelägnare bli vi om att Tyskland skall komma i den situationen att det förmår att betala sina skulder till Sverige.

Detta är ytterligare en synpunkt på olägenheterna av ifrågavarande engagemang som jag har velat anföra. Frågan är inte betydelselös, och jag behöver därför inte be kammaren om ursäkt för att jag har talat så relativt länge i ärendet. Jag tror att frågan har synnerligen stor betydelse och att riksdagen, trots att det gäller svårbedömbara ting, såsom jag sade i början av mitt anförande, icke borde såsom någonting självklart endast godtaga vad regeringen föreslår. Ty även om en exportkreditgaranti på 300 miljoner kronor sedd isolerad är en tämligen överkomlig sak, är den, såsom jag här sökt visa, sedd i sitt sammanhang synnerligen betydelsefull, och tillräckligt bärande skäl ha enligt min mening icke anförts för att riksdagen bör bevilja vad utskottet här har föreslagit. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den motion som väckts i ärendet och som icke innehåller något demonstrationsförslag, utan inskränker sig till att föreslå att riksdagen gerregeringen rätt att bevilja exportkreditgarantier upp till 100 miljoner kronor, såsom tidigare har varit fallet. Såsom de ärade ledamöterna höra, är det inte fråga om en politisk demonstration med yrkande om avslag på regeringens förslag, utan här förordas endast en återhållsam linje i handelspolitiken, d. v. att regeringen skall få lämna garantier