Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/370

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
8
Motioner i Första kammaren, Nr 172.

»Enligt min mening tala starka skäl för att ej i detta sammanhang upptaga till diskussion frågan om de olika hovrätternas domkretsar. Denna fråga sammanhänger nära med frågan om de nya hovrätternas organisation, vilken ännu ej upptagits till slutligt övervägande. Med hänsyn härtill och då frågan om hovrätternas antal bör, ehuru någon meningsskiljaktighet därom icke torde föreligga, avgöras i samband med frågan om domkretsarna, har jag ansett lämpligt, att samtliga dessa spörsmål regleras i särskild lag. Bestämmelserna i 6 § ha med hänsyn härtill ersatts med en hänvisning till särskild lagstiftning.»

Det har synts mig lämpligt att i anslutning till detta herr justitieministerns yttrande betona vikten och behovet av en särskild hovrätt för nedre Norrland. Såsom redan erinrats, har tillskapandet av en dylik hovrätt i princip beaktats och förordats. Det lider heller intet tvivel, att det framlagda förslaget till rättegångsbalk för Norrlands vidkommande skulle föga motsvara de grundsatser, varav det uppbäres, därest denna väldiga landsända, som dock representerar vida mer än hälften av riksområdet, skulle jämväl i fortsättningen ha endast en hovrätt. Norrlands kommunikationsförhållanden, de ofantliga avstånden, vanskligheterna att ta sig fram till en hovrätt och därmed göra verklighet av den muntliga processen — allt sådant understryker nödvändigheten av två hovrätter. Det vore rimligt och riktigt att Västernorrlands och Jämtlands län tillsammans med Hälsingland finge en egen hovrätt. Detta skulle på ett utomordentligt sätt underlätta förverkligandet av de lovvärda syften, som förslaget till rättegångsreform velat främja. Det säger sig självt, att frågan om den lämpligaste förläggningen av en ny norrländsk hovrätt tarvar ett ingående övervägande. Härvidlag måste givetvis valet av förläggningsort göras beroende av jurisdiktionsområdets slutliga utformning. Rent allmänt anser jag mig böra framhålla, att förläggningsorten så väljes, att den såväl med hänsyn till kommunikationer som med hänsyn till övriga för en hovrätts lokala inplacering naturliga och önskvärda förutsättningar blir den lämpligaste och lättast tillgängliga. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att närmare pröva dessa spörsmål i deras inbördes sammanhang. Huvudsaken är, att nedre Norrland får en egen hovrätt.

Under hänvisning till vad sålunda framhållits får jag härmed hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag till en hovrätt för nedre Norrland.

Stockholm den 24 januari 1942.

Arthur Engberg.