4 Motioner i Första kammaren, Nr 247. som exempel. Även beträffande "vissa personalorganisatoriska utvidgningar söm icke eller endast i ringa mån ha betydelse för försvarets verkningsgrad" bör - som 1942 års försvarsberedning påpekar - ett uppskov kunna ske, i fall strävandena i främsta rummet inriktas på en snabb ökning av försvarskraften. Analogt gäller om en del byggnader, vilka ej nödvändigt behövas under de första åren, att de skulle kunna uppskjutas till förmån för anläggningar - t. ex. extra flygfält och byggnader därtill - som äro av mera omedelbar betydelse. Även beträffande marinen kan ett val föreligga mellan ett större antal lätta fartyg, vilka kunna färdigbyggas på två à tre år, och större fartyg, som bli färdiga först efter fyra à fem år. I stort sett torde emellertid en korttidsplan - innebärande en koncentration av arbetet på försvarets snabba förstärkning under former som ej alltför mycket binda statsmakterna i framtiden - förutsätta att anskaffningen av rustningsmateriel bedrives med ett mera fullständigt utnyttjande av landets- produktionsförmåga än som avses skola ske enligt femårsplanen. Även möjligheterna till import böra naturligtvis utnyttjas. Särskilt gäller detta anskaffningen av moderna stridsflygplan. Att sådana hittills icke i större antal kunnat inköpas från utlandet, bör icke leda till att ansträngningarna i den-.na riktning upphöra. Det finns anledning antaga, att produktionen- av flygplan under loppet av nästa år på vi.ssa håll i utlandet kommer att erhålla en "sådan omfattning att den överstiger det antal, som svarar till den disponibla militära flygpersonalen. I den mån detta- sker, borde utsikterna till svenska inköp från utlandet av moderna flygmaskiner tilltaga. Om hänvändelser göras till bägge de stridande parterna med anhållan om inköp av lämpliga maskiner, skulle dylika inköp icke i minsta mån kunna uppfattas som stridande mot Sveriges neutrala hållning. Vad utnyttjandet av landets egna produktionsmöjligheter beträffar, synes bl. a. en större anskaffning av stridsvagnar vara möjlig visserligen ej omedelbart men om ett à två år, medförande stora engångskostnader men relativt små årliga utgifter därefter. Omläggning av infanteriförhand till pansarförband behöver ju ej väsentligt öka lönestaten för mera fast anställd personal. Det kan knappast vara tvivel underkastat, atten utvid.gad mekanisering och motorisering av försvaret - inom ramen för den förutsebara drivmedelstillgången - skulle öka dess styrka. Den skulle bl. a. underlätta försvaret av flygfält mot luftledes landsatta angripartrupper, som lyckats sätta sig fast men som genom snabbt agerande pansartrupper kunde slås ned. Man kan icke häremot anföra, att den militära expertisen ej begärt en längre gående mekanisering än den i den kungl. propositionen föreslagna. De miltära chefernas förslag ha nämligen haft att hålla sig inom ramen av den kostnadssiffra, som från början fastlagts för försvarsplanen. Däremot ha dessa chefer - såvitt av handlingarna framgår - tyvärr ej haft att taga ställning till materielanskaffningsfrågan under den alternativa förutsättningen, att detgällt att så snart som möjligt öka försvarets slagkraftutan "att
