Motioner i Första kanunuren, Nr 300. 15 Nr 300. Av herr Nordenson, i mzle<lmnq uu Kungl. Maj.-l*s proposition med förslag till urbetslidslug för dctrzljlmmlelu, m. m. Det förslag till urbetstidslug /ör rletuljhundeln, som Kungl. Maj:t i proposition nr 349 förelagt årets riksdag, bygger i huvudsak på hittills gällande arbetstidslag. I)en viktigaste ändringen är lagens utsträckande till att omfatta jämväl detaljhandelsföretag, som sysselsätta allenast en arbetstagare. I samband härmed ha även ett par smärre modifikationer vidtagits i lagen. Nuvarande handelsarbetstidslag antogs av 1939 års lagtima riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1940, alltså några månader efter krigsutbrottet. Det var följaktligen vid en från handelns synvinkel ytterligt ogynnsam tidpunkt, som lagen genomfördes. Svårigheterna för detaljhandeln ha sedermera oavbrutet skärpts. Till följd av såväl varubristen och priskontrollen som de stigande omkostnaderna ha förtjänstmöjligheterna kraftigt minskat. Samtidigt har ransoneringsåtgärdernas och omsättningsskatternas genomförande väsentligt ökat arbetet i detaljaffärerna. Arbetstidslagens införande har emellertid i icke ringa grad inskränkt möjligheterna att utan extra kostnader få detta merarbete utfört, något som för köpmännen framstår som en uppenbar orättvisa. Inom en utbredd köpmannaopinion hade man hoppats, att statsmakterna i rådande läge skulle suspendera arbetstidslagen, åtminstone så länge kriget varade. Då man icke velat vara med härom, måste desto större vikt läggas vid att lagens bestämmelser mildras och bättre anpassas efter förhållandena inom detaljhandeln. Inledningsvis må här crinras om att det enhälliga betänkande, som arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda avgav den 31 december 1937, utmynnade i ett förslag, som sökte tillgodose såväl köpmännens som de anställdas intressen. Förslaget upptog regeln om 48 timmars arbetsvecka, men en smidigare fördelning av arbetstiden möjliggjordes därigenom, att densamma skulle utgöra 48 timmar i veckan i genomsnitt för varje åttaveckorsperiod. Propositionen i ämnet till 1939 års riksdag innebar en stark radikalisering av kommittéförslaget till köpmännens nackdel. Riksdagen biföll propositionen i stort sett i oförändrat skick. Även mot denna bakgrund synes det vara i hög grad befogat att nu söka ävägabringa erforderliga jämkningar i handelsarbetstidslagen med hänsyn till detaljhandelns särskilda betingelser. Det är framför allt i fyra huvudpunkter som erinringar i detta sammanhang kunna göras gentemot det föreliggande lagförslaget.
