4 Första lagutskottets utlåtande Nr 17. praktiserade förfarandet att kvarhålla omhändertagen sinnessjuk lösdrivare i häkte till dess plats å sinnessjukhus kunnat beredas honom, någon befogad anmärkning icke kunde riktas mot att myndigheterna på dylikt sätt under sin kontroll kvarhölle personer, vilkas försättande på fri fot skulle utgöra ett hot för den allmänna ordningen och säkerheten. Givetvis borde dock undvikas, att ifrågavarande personers kvarhållande utsträcktes över någon längre tid. Då emellertid, enligt vad t. f. kanslipolisintendentens promemoria gåve vid handen, tiden för anskaffande av vårdplats å sinnessjukhus tenderade att allt mer utsträckas, syntes åtgärder böra vidtagas för att förkorta denna tid. Enligt ämbetets mening skulle i sådant syfte vara lämpligt, att lösdrivare, som vore i behov av vård å sinnessjukhus, kunde beredas samma företrädesrätt till plats å sådant sjukhus som tillkomme den, vilken på grund av sinnessjukdom funnes farlig för annans säkerhet eller eget liv. Överståthållarämbetet hemställde därför, att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskrifter till vederbörande medicinalmyndigheter om företrädesrätt i angivna fall. Över framställningen från överståthållarämbetet hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen. Medicinalstyrelsen har i yttrande den 6 maj 1941 avstyrkt överståthållarämbetets nyssnämnda förslag. Fångvárdsstyrelsen har i sitt yttrande den 4 juli 1941 erinrat om att straffriförklarad sinnessjuk brottsling, som vore i behov av vård å sinnessjukhus, enligt gällande lag skulle förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården intill dess plats å sinnessjukhus kunde beredas honom. Anledningen till att för lösdriveri häktade genom stadgandet i 47 § 4 mom. undantogos från denna regel framginge icke vare sig av 1926 års sinnessjuksakkunnigas betänkande eller av propositionen med förslag till sinnessjuklag (nr 87 år 1929). Fångvårdsstyrelsen, som delade medicinalstyrelsens betänkligheter mot att låta sinnessjuka lösdrivare äga förtursrätt vid intagning å sinnessjukhus, funne den för straffriförklarade brottslingar gällande ordningen vara att förorda även beträffande häktade sinnessjuka lösdrivare. En lösning efter nu antydda riktlinjer skulle i allt väsentligt undanröja påtalade olägenheter. Handlingarna i ärendet hava därefter remitterats till strafflagberedningen. I yttrande den 29 september 1941 har beredningen, som förmält sig hava i ärendet samrått med professorerna Ragnar Bergendal och Einar Sjövall samt överläkaren dooenten Torsten Sondén, omnämnt bland annat, att, under det att i Stockholm för lösdriveri häktade men sinnessjukförklarade personer finge kvarsitta i häktet, på andra håll det förfaringssättet förekomme, att undersökningsläkaren under hand satte sig i förbindelse med det sinnessjukhus, till vars område den häktade hörde, och ordnade för hans intagning i så god tid, att han, då utlåtandet vore avgivet, kunde omedelbart överföras till sinnessjukhus och icke behövde från sinnessjukavdelningen återföras till häktet. Härefter har beredningen framhållit, att då av beredningen. upptagen fråga om ändrade former för sinnesundersökning av lösdrivare lämpligast torde behandlas i samband med =det rättspsykiatriska undersökningsväsendeti dess
