man efter hand skulle skrida till framläggande av lagförslag, vilka borde vart för sig träda i tillämpning och vilka först vid arbetets avslutning skulle sammanföras till ett även i formellt hänseende enhetligt lagverk. Detta tillvägagångssätt syntes, enligt vad i promemorian vidare anfördes, erbjuda beaktansvärda fördelar, bland annat därigenom att arbetet kunde i första hand inriktas på sådana områden där ett mera trängande reformbehov förelåge. Ett sådant område vore enligt en utbredd uppfattning förmögenhetsbrottens. Det vore därför önskvärt, att arbetet för en fullständig strafflagsreform i första hand inriktades på dessa brott.
Över denna promemoria inhämtades utlåtanden från vissa myndigheter och sammanslutningar, vilka samtliga i princip tillstyrkte genomförande av en partiell strafflagsrevision avseende bestämmelserna om förmögenhetsbrotten. Vid tillsättandet av straffrättskommittén år 1937 biträdde chefen
för justitiedepartementet i sitt yttrande till statsrådsprotokollet åsikten, att den avsedda strafflagsrevisionen borde genomföras successivt samt att reformarbetet främst borde inriktas på förmögenhetsbrotten. Beträffande dessa brott anförde han:
Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare ingå på de brister som vidlåda den svenska strafflagstiftningen i förevarande del. Här må allenast erinras om några av de bestämmelser avseende skilda grupper av förmögenhetsbrott, där behovet av en reformering främst gör sig gällande. Det må sålunda nämnas att straff för tjuvnad inträder endast då det tillgripna föremålet har s. k. marknadsvärde. Ett tillgrepp av aktie, växel, check, sparbanksbok och liknande fordringsbevis blir därför i vissa fall icke straffbart såsom tjuvnad. Det praktiskt betydelsefulla problemet hur det fall straffrättsligt skall bedömas, då en syssloman obehörigen förfogar över penningar, vilka i och med mottagandet övergått i sysslomannens ägo, är föremål för mycket delade meningar. Vidare må framhållas att enligt den svenska strafflagen – i motsats mot t. ex. den danska – s. k. allmänfarligt bedrägeri t. ex. i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars eller dylika företags ekonomiska ställning icke är straffbart redan i och med att de oriktiga uppgifterna lämnas. Krav på en omarbetning av straffbestämmelserna för ocker har ofta framförts, senast genom en riksdagsskrivelse innevarande år.[1] Någon
straffbestämmelse för sådana vinningsbrott som förövas medelst missbruk, utanför sysslomannaskap, av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet finnes ej. Ett område inom förmögenhetsbrotten som är i stort behov av reformering är vidare konkursbrotten. Mot de nuvarande straffbestämmelserna har anmärkts bland annat att brottsbeskrivningarna på flera ställen förete påtagliga luckor samt att gränserna mellan de särskilda handlingstyper, vilka ingå under bedrägeri, oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, i flera avseenden äro ovissa eller flytande. Vidare må framhållas att olika meningar gjort sig gällande i avseende på frågan vilket uppsåt som skall ha förelegat hos gärningsmannen för att straff skall inträda för konkursbedrägeri. Slutligen är att märka att man från flera håll ifrågasatt, om den nuvarande systematiseringen av konkursbrotten är tillfredsställande, och om det icke vore lämpligare att särskilja de materiella konkursbrotten från de rent formella bokföringsbrotten. I sammanhang härmed har det gamla önskemålet framförts att en allmän straffbestämmelse i fråga om intellektuell handlingsförfalskning införes.
- ↑ Riksdagens skrivelse 1937 nr 273.
