försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods". Betydelsen av orden stjäla, bedraga och förskingra får i huvudsak bestämmas efter stadgad uppfattning inom rättstillämpningen och rättsvetenskapen. Kommittén föreslår införande i lagen av beskrivningar som närmare angiva brottsbegreppens innebörd. Därvid har kommittén i stort sett byggt på
rättsvetenskapens nuvarande ståndpunkt och de av Thyrén i hans utkast lämnade beskrivningarna. Beträffande stöld har kommittén i likhet med Thyrén men i strid mot rådande uppfattning om gällande rätt bestämt begreppet på sådant sätt att marknadsvärde hos saken icke fordras. Härigenom botas den i direktiven påtalade bristen, att tillgrepp av aktie eller av växel, check, sparbanksbok eller liknande fordringsbevis i vissa fall ansetts icke kunna straffas såsom stöld. Bedrägeribegreppet har kommittén i olikhet mot Thyrén utformat så, att det omfattar svikligt förledande såväl till rättshandling som till faktiskt förfogande. I fråga om förskingring skiljer sig kommitténs brottsbegrepp från det i rättsvetenskapen brukliga och av Thyrén utformade bland annat genom att därunder föres det i direktiven omtalade fallet, att en syssloman obehörigen förfogar över penningar, vilka i och med mottagandet övergått i hans ägo. Kommitténs förskingringsbestämmelse omfattar alltså även s. k. penningförskingring, vilket torde stämma väl överens med menige mans uppfattning om innebörden av ordet förskingring.
För att göra brottsbegreppen lättillgängliga har kommittén genomgående sökt göra brottsbeskrivningarna kortfattade. Kommittén har i mindre utsträckning än Thyrén anlitat själva lagtexten för lösande av gränsfall. Däremot har kommittén sökt att genom själva uppställningen och den systematiska grupperingen av lagstadgandena giva vägledning för bedömande av lagens anda och mening. Bakom kapitelindelningen ligger tanken, att gärningar som genomsnittligt begås av brottslingar av samma typ böra sammanföras. Kommittén har därför icke, såsom Thyrén, sammanfört stöld och förskingring, brott som båda rikta sig mot annans äganderätt. Kommitténs ståndpunkt motiveras därmed att det för tjuven karakteristiska är, att han sätter sig i besittning av annans egendom och alltså med handgripliga medel angriper en främmande maktsfär, varemot förskingraren handlar inom egen maktsfär; hans brottslighet karakteriseras i typiska fall främst därav att han bryter ett förtroende. Kommittén har därför med stöld sammanfört rån och andra brott som innefatta angrepp med handgripliga medel på främmande maktsfär, med förskingring åter trolöshet mot huvudman och övriga brott som innefatta missbruk av egen maktsfär inom sysslomannaskap och därmed likartade förhållanden. Mellan stöld- och förskingringskapitlen har placerats ett kapitel, omfattande bedrägeri, utpressning, ocker och andra brott, för vilka det utmärkande är att gärningsmannen angriper främmande maktsfär icke med handgripliga utan med psykiska medel. Vad slutligen angår kapitlet om gäldenärsbrott anmärker kommittén, att de i motsvarande kapitel av gällande lag behandlade s. k. konkursbrottens systematiska ställning är omstridd och i följd därav lagens tolkning oviss. I kommitténs förslag bestraffas de centrala gäldenärsbrotten, oredlighet och vårdslöshet mot
