god tid måtte beredas myndigheter och andra att taga kännedom om de nya reglerna innan de sattes i kraft, medan föreningen Sveriges häradshövdingar funnit det synnerligen angeläget att en reform i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget måtte komma till stånd snarast möjligt, då erfarenheterna från föregående världskrig gåve anledning befara ökad brottslighet på ifrågavarande område.
Propositionen.
Vid remiss den 30 maj 1941 till lagrådet av upprättade lagförslag i ämnet anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman, följande:
"Det är naturligt att en strafflag, vilken såsom den svenska till väsentlig del härrör från mitten av förra århundradet, i många hänseenden icke längre motsvarar. de krav som i vår tid måste ställas på en sådan lag. Den utveckling samhällsförhållandena undergått under de senaste mansåldrarna har medfört, att strafflagen i viktiga hänseenden ter sig föråldrad.
På förmögenhetsbrottens område är, såsom i yttrandena vitsordats, behovet av en reform starkt kännbart. På grund av den ekonomiska utvecklingen kräva vissa brott nu större uppmärksamhet från lagstiftarens sida än vid strafflagens tillkomst. Det är sålunda tydligt, att bestämmelserna angående bedrägeri, förskingring och konkursbrott erfordra en grundlig omarbetning med hänsyn till den omfattning sådan brottslighet numera erhållit. På hithörande områden ha ock framträtt vissa luckor i det straffrättsliga skyddet, vilka det är angeläget att fylla. Å andra sidan torde den behandling strafflagen ägnar tjuvnadsbrottet enligt nutida bedömande vara onödigt invecklad och även i vissa hänseenden alltför sträng. Beträffande förmögenhetsbrottens hela område torde för övrigt gälla, att reformer äro påkallade för att tillgodose önskemål till vilka erfarenheterna vid strafflagens tillämpning och förändringar i åskådningssättet givit upphov.
Det förslag till nya regler beträffande förmögenhetsbrotten, som straffrättskommittén framlagt, innefattar en genomgripande omdaning av ett viktigt parti av strafflagen. I sina huvuddrag bygger förslaget emellertid på den gällande rättens grund. Det innebär ett steg i den svenska rättsutveckling genom vilken strafflagen anpassas efter de med tiden ändrade förhållandena. I stort sett synes förslaget väl ägnat att råda bot på de brister som vidlåda gällande rätt. De hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha ock undantagslöst yttrat sig i tillstyrkande riktning.
De straffskalor, som kommittén föreslagit, äro i allmänhet tämligen vida. Såsom framhållits i yttrandena medför detta den fördelen, att domstolarna vid straffmätningen kunna taga hänsyn till det särskilda fallets beskaffenhet i större utsträckning än hittills kunnat ske. Att ett stort antal brott uppdelats i grader alltefter brottets grovhet finner jag lämpligt såsom ägnat att anpassa det straffrättsliga bedömandet och i viss utsträckning även de särskilda brottens benämning efter den allmänna uppfattningen inom samhället.
