grupperingen av förmögenhetsbrotten skett med hänsyn till den brottslingstyp som i genomsnitt är karakteristisk för brottet samt att benämningar i stor utsträckning åsatts de särskilda brotten finner jag, liksom de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, vara lämpligt.
Beträffande flertalet av de viktigaste förmögenhetsbrotten, nämligen stöld, rån, bedrägeri, utpressning, ocker och förskingring, fordras enligt förslaget för straffbarhet viss ekonomisk effekt: gärningen skall rent objektivt sett medföra en vinning, som skall ha sin motsvarighet i en skada för den förfördelade. Fall där vinning saknats ha hänförts till lindrigare bestraffade brott.
Innebörden av kravet på vinning och skada har närmare utformats så, att det fordras att gärningen medför en förmögenhetsöverföring. För att en gärning skall bliva att bedöma såsom bedrägeri är det således ej tillräckligt att därav uppkommer vinning och skada. Enligt förslaget fordras därutöver att dispositionen innebär vinning och skada. Med detta uttryckssätt avses att angiva, att såväl vinning som skada, d. v. s. en förmögenhetsöverföring, måste på ett omedelbart sätt vara knuten till dispositionen. Såsom exempel på motsättningen mellan brottslig förmögenhetsöverföring och brott som annorledes medför vinning anför kommittén å ena sidan det fall, att en köpman genom oriktiga uppgifter förmår någon att av honom köpa en vara till för högt pris, och å andra sidan det fall, att en köpman förleder en konkurrent att göra ofördelaktiga inköp från tredje man med påföljd att köpmannen får visst övertag i konkurrensen. Genom kravet på att dispositionen skall ha karaktär av förmögenhetsöverföring avskiljes det sistnämnda fallet från bedrägeribrottets område. Detta liksom övriga grövre förmögenhetsbrott synes, såsom kommittén anmärker, erhålla fastare konturer genom att vinningskravet på detta sätt ej anses uppfyllt när helst åtgärden medför vinning utan endast där såväl vinningen som skadan omedelbart följer av den brottsliga handlingen eller den därigenom framkallade dispositionen.
Frågan huruvida skaderekvisitet är uppfyllt skall enligt kommitténs mening hänföras till tidpunkten för åtgärden, så att brottet anses fullbordat i och med densamma, och det skall vara tillräckligt, att åtgärden innefattar en försämring av den ifrågavarande personens förmögenhetsställning. Den omständigheten att slutlig förlust icke inträffat kan därför icke utan vidare fria från ansvar, ty redan en beaktansvärd fara för slutlig förlust har till följd att förmögenhetsställningen försämras. Att utgången trots allt blir lycklig förmår icke utplåna det förhållandet att målsägandens förmögenhet utsatts för en risk som för en tid minskat densamma. En förmyndare som inlåter sig på hasardspel med myndlingens medel för egen räkning skall dömas för förskingring oavsett om han vinner och därefter återställer beloppet. Likaså skall en person, som skaffar sig kredit till en affärstransaktion genom att medelst oriktiga uppgifter i väsentlig mån dölja den därmed förenade risken, dömas för bedrägeri även om transaktionen skulle lyckas och försträckningen därför bliva återbetald.
Kommitténs nu angivna uppfattning om innebörden av skaderekvisitet, mot
