högsta instansen. En annan olägenhet, som följer av de vida straffskalorna, är att man kan befara en viss ojämnhet i rättstillämpningen, särskilt under den första tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Genom överdomstolarnas avgöranden torde dock tämligen snart praxis härutinnan komma att stadga sig.
Av övriga frågor av större räckvidd, som behandlas i förslaget, må här endast nämnas frågan om straffbarheten vid försök till brott. Generella regler härom hava upptagits i 3 kap. 13 §. Det ligger i sakens natur att sådana regler endast i stora huvuddrag kunna angiva de linjer, efter vilka de ofta tveksamma frågorna inom detta område böra lösas. Även om reglerna därför kunna te sig något abstrakta, äro de dock för rättsskipningen av betydelse såsom uttryck för lagstiftningens allmänna ståndpunkt i ämnet.
Lagrådet vill till sist göra det uttalandet, att förslaget måste anses innefatta en väl avvägd och såväl sakligt som formellt skickligt genomförd reglering av föreliggande spörsmål. I fråga om vissa detaljer finner dock lagrådet jämkningar i förslaget vara erforderliga"
I propositionen ha de jämkningar i fråga om särskilda stadganden i
förslagen, som lagrådet funnit erforderliga, i allmänhet vidtagits. På några
punkter ha emellertid de ändringar, varom lagrådet hemställt, icke ansetts böra
vidtagas. Motivering härtill lämnas av departementschefen å sid. 202–204 i
propositionen.
Motionerna.
I motionerna anföres, till motivering av motionärernas hemställan, följande:
Genom Kungl. Maj:ts proposition nr 4 med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen m. m. har föreslagits en genomgripande teknisk revision av strafflagens stadganden om förmögenhetsbrotten. Förslaget grundar sig på ingående och omsorgsfulla förarbeten och innefattar helt visst en betydelsefull reform.
I förslaget ingår emellertid en ändring i gällande lag som är till sitt värde synnerligen tvivelaktig. En väsentlig del av det nuvarande kapitlet om åverkan föreslås upphävd, varvid där behandlade brott i stället skulle ingå under kapitlet om stöld. Sålunda innehåller 20 kap. 7 § i förslaget att vad i kapitlet stadgas angående tillgrepp skall gälla jämväl där någon från fastighet olovligen avskiljer och tager något som hör till denna. Enligt gällande strafflag skall däremot olovligt tillgrepp av naturprodukter, som ej varit föremål för mänskligt arbete i form av produktion, bearbetande eller hopsamlande, straffas såsom åverkan såvida värdet understiger trettio kronor (snatterigränsen). I det nuvarande åverkanskapitlet uppräknas dessutom de naturprodukter, vilkas tillgripande är olovligt och straffbart. Denna uppräkning har fått stor betydelse för bestämmandet av jordäganderättens gränser. För att icke förslagets antagande skulle föranleda en oberäknelig förskjutning i fråga om jordäganderättens karaktär, har det måst stadgas i en övergångsbestämmelse att den nya lagen ej medför ändring i vad hittills gällt om rätt till vad som finnes i skog och mark. Därefter uppräknas i samma övergångsstadgande de naturalster, vilkas tillgripande är straffbart enligt nuvarande åverkansbestämmelser.
Det har inte varit någon tillfällighet som orsakat den i gällande strafflag
