uppdragna gränsen mellan 20 och 24 kapitlen. I ett land med Sveriges stora skogsvidder och glesa befolkning är det naturligt att gränsen mellan jordägarens och allmänhetens rätt uppfattas annorlunda än i tätt befolkade länder. Jordägaren kan icke hindra andra från att plocka bär eller svamp i hans skog eller från att taga väg över mark, som kan utan skada beträdas. Men även i fråga om naturprodukter, som det är allmänheten förbjudet att tillägna sig, såsom grenar, vindfälle, ollon o. d., har lagen varit mera nyanserad i karakteriseringen av brottet än beträffande annan egendom. Kränkningar av jordäganderätten uppfattas och behandlas :mindre strängt om de avse skogsprodukter till jämförelsevis obetydligt värde än om de ha till föremål egendom av annan art. En vandrare som bryter sig en gren till käpp eller samlar kvistar för uppgörande av en eld gör sig visserligen skyldig till en straffbar handling. Men han dömes icke för snatteri utan för åverkan och han stämplas alltså inte som tjuv. Med det nya förslagets antagande skulle häri ske en ändring. Den som å annans mark tager "vindfälle eller annat sådant, växande gräs, torv eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda" hemfaller under stöldkapitlet och dömes för snatteri, därest brottet är att anse som ringa.
I den kungliga propositionen givas ej några skäl för denna principiellt sett icke oviktiga omläggning av strafflagens nuvarande regler. Eftersom vissa delar av åverkanskapitlet skulle kvarstå även enligt förslaget, är det svårt att se varför icke tillgrepp av ovan nämnda naturprodukter till ringa värde kunde såsom hittills hänföras till åverkan.
Utskottets yttrande.
Genom propositionen har ett första steg tagits till snabbare förnyande av vår nuvarande i mångt och mycket föråldrade strafflag, nämligen genom förslag om ny lagstiftning för en viss grupp brott. Att ett trängande reformbehov föreligger i fråga om den grupp brott det nu gäller, förmögenhetsbrotten, har vitsordats från många håll. Lagrådet har om förslaget gjort det uttalandet, att det måste anses innefatta en väl avvägd och såväl sakligt som formellt skickligt genomförd reglering av föreliggande spörsmål. Jämväl utskottet anser att förslaget, som grundar sig på ingående och omsorgsfulla förarbeten, innefattar en betydelsefull reform. Utskottet ansluter sig därför i princip till propositionen. Beträffande utformningen av de olika förslagen har utskottet på några punkter funnit sig böra förorda ändringar.
Propositionen omfattar förslag till ändrad lagstiftning ej blott om förmögenhetsbrott utan även om straff för försök till brott. I sistnämnda hänseende föreslås att i en ny 13 § i strafflagens 3 kap. införas allmänna regler om vad som li strafflagen förstås med försök, hur försök skall straffas samt att straff ej skall ådömas vid frivilligt tillbakaträdande från försök. Utskottet finner det vara en fördel, att till ledning för domstolarna allmänna regler givas i detta ämne, som hittills reglerats på ett ofullständigt och växlande sätt i bestämmelser vid de särskilda brotten. Givetvis kan även efter de föreslagna allmänna reglernas införande det i särskilda fall vara svårt att avgöra, huruvida straffbart försök föreligger eller ej; detta beror dock i stor utsträckning på sakens egen natur och torde knappast kunna avhjälpas genom mera detaljerade lagregler. Understrykas må, att straffrihet till följd av tillbakaträdande kan föreligga även i fall då gärningsmannen avstått från
