Har någon, utan kvinnans vilja, förövat fosterfördrivning på sätt i 26 § sägs, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada, dömes till straffarbete på livstid eller i tio år; fick hon därav döden, dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid.
Försök till brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Har av försök till brott, som i 28 § omförmäles, kvinnan fått döden må till straffarbete på livstid dömas.
Att i vissa fall för handling som i 26, 27, 28 eller 28 a § sägs ej må dömas till straff enligt nämnda lagrum, därom stadgas i särskild lag om avbrytande av havandeskap.
Har kvinna, som av olovlig beblandelse varit havande, i annat fall, än i 22 § sägs, uppsåtligen dödat sitt barn, och var gärningen förövad under inflytande av den övergivna eller nödställda belägenhet, vari hon i följd av barnets födelse befunnit sig; då må straff efter 1 § eller 3 § 1 mom. nedsättas till straffarbete i fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till straffarbete i två år.
Där brottet stannat vid försök, må straff, som enligt 18 § 1 mom. å gärningen följa bort, nedsättas till straffarbete i sex månader. Har kvinnan under de omständigheter, som i 1 mom. sagts, utsatt barnet eller det eljest uppsåtligen från sig skilt och såmedelst i hjälplöst tillstånd försatt, då må jämväl straff efter 30 § eller 31 § andra punkten nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort, dock lägst till straffarbete i sex månader.
Begär man förbrytelse, som i 15 § 2 mom. avses, mot skyldeman i rätt uppstigande led; vare straffet fängelse i högst ett år. Skedde förbrytelsen mot annan av de personer, som i 36 § äro nämnda, varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.
Gör man gärning som i 6 eller 8 § avses för att själv taga sig rätt eller eljest utan argt uppsåt, straffes högst med straffarbete i två år.