Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
73
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

med vare sig förmögenhets- eller försöksbrotten, t. ex. beträffande obehörigt tagande av befäl. På alla dessa områden föreslås nyheter, antingen t. ex. väsentliga straffskärpningar eller nyredigeringar av brottsbeskrivningarna, men ofta äro också de nya förslagen angivna såsom provisoriska. Propositionen innehåller alltså en rik provkarta på förslag till nya stadganden över nästan hela strafflagens område, utan att dock vara, eller avse att vara, ett sammanhängande, definitivt förslag annat än beträffande de i 20, 21, 22 och 23 kap. strafflagen avhandlade förmögenhetsbrotten. Genom de antydda ingreppen i andra av strafflagens kapitel ha dessa fått karaktären av provisorium.

Förslaget innehåller för övrigt åtskilliga konstruktioner, varigenom ett antal alldeles nya brott ha införts i vår strafflag, vid sidan av de nya brott som tillkommit genom att en mängd försökshandlingar kriminaliserats. Överhuvud taget tycker man sig spåra en tendens att i den nya strafflagstiftningen med minutiös noggrannhet eftersöka och åtkomma alla tänkbara handlingar, som ur någon synpunkt kunna betecknas som brottsliga eller som i vart fall kunna anses tyda på, att hos den tilltalade finns "en brottslig vilja". Man vågar kanske säga att i den mån man tror på, att människorna bli bättre och samhället mera beboeligt och trivsamt genom strafflagens hjälp, är det föreliggande lagkomplexet ett ärligt försök att närma oss idealtillståndet.

Fasta riktlinjer för vad som vid ett partiellt och successivt reformarbete av nu ifrågavarande slag skall tagas med i varje etapp och vad som t. v. bör lämnas utanför, torde väl svårligen kunna uppdragas. Följden har också blivit den, att de gamla lagbestämmelserna i en del fall lämnats intakta, där man kunnat tycka att en ändring nu varit rätt naturlig, och att såsom synes i andra fall reformerna gått långt utanför den tänkta ramen, utan att man egentligen ser det nödvändiga sammanhanget mellan dessa nya förslag och förmögenhets- eller försöksbrotten. Det är därför icke utan att totalbilden av det nu aktualiserade reformkomplexet blivit i viss mån brokig.

Beträffande det föreliggande förslaget gäller annars i och för sig, att det utmärkes av en strikt teoretisk rätlinjighet; förslaget utgör sålunda ett försök att efter vissa antagna principer systematisera och gruppera de behandlade förmögenhetsbrotten. Då emellertid denna lagbyggnad allenast kunnat genomföras partiellt, är det givet att vår strafflag i sin helhet efter denna reforms genomförande måste erbjuda en ganska förvirrande anblick. Härtill kommer, att de strängt teoretiska brottsbeskrivningarna och den efter vissa dominerande teoretiska synpunkter företagna sammanställningen av stadgandena i åtskilliga fall synas ha fört lagförfattarna bra nog långt bort ifrån verklighetens marker. Det visar sig, vad man kunnat ana, att det i själva verket knappast låter sig göra att på ett naturligt sätt inrangera livets mångskiftande verkligheter inom gränserna för ett systematiskt, strängt teoretiskt betraktelsesätt. Ett exempel härpå var förslagets upptagande av bagatellartad åverkan i skog och mark under tjuvnadskapitlet. Likaså onaturligt synes det åtminstone undertecknad t. ex. att under samma kapitel behandla s. k. egenmäktigt förfarande. vilken förseelse man alltså velat betrakta