Vid sin konsekventa försiktighet och avhållsamhet i fråga om straff för försök till brott synes man i den äldre lagstiftningen ha beaktat, hur svårt det i praktiken är att rannsaka tilltalades hjärtan och njurar och bedöma vilka omständigheter som i de speciella fallen föranlett, att ett måhända påbörjat brott i alla fall aldrig kommit till utförande. Man har i den gällande strafflagen väl icke alldeles kunnat eller velat bortse från det ådagalagda inre uppsåtet, men dock i det väsentliga låtit den faktiskt begångna, yttre, fullbordade gärningen tala. Man har väl också i detta sammanhang – antar jag – låtit sig vägledas av de gamla domarreglernas visa ord, att 'all lag bör med beskedlighet driven varda, förty högsta rätt är största orätt, och måste nåden vara med rätten'. Därför har straff för försök allenast stadgats vid ett fåtal grova brott.
Beträffande det föreliggande förslaget, som ju alltså innebär en mycket omfattande utvidgning av straff för försök till brott, kan antagas, att förslaget velat i princip hålla fast vid redan nu gällande teoretiska betraktelsesätt på försöksbrotten, i så måtto nämligen, att viss yttre handling alltjämt kräves för att ett försök till brott skall anses ha förekommit. Det grundläggande stadgandet lyder enligt förslaget: 'Har någon påbörjat utförandet av visst brott, utan att detta till fullbordan kommit, skall han, i de fall lagen utsätter, straffas för försök till brottet, så framt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fulbordan, eller sådan fara endast på
grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.'
Här förutsättes alltså liksom hittills ett visst yttre 'påbörjande' av utförandet av brottet genom ett yttre handlande. Men likväl – såsom en följd därav, att området för de straffbara försökshandlingarna utvidgats så väsentligt som skett, synes dock en ofrånkomlig följd i praktiken bliva, att betydelsen av den otvetydiga yttre begynnelsehandlingen kommer att förminskas; i stället träder nu gärningsmannens 'uppsåt' mera i förgrunden.
Denna förskjutning i tyngdpunkten i brottsrekvisiten sammanhänger därmed, att begynnelsehandlingen vid de allra flesta brott vanligen icke torde framträda med otvetydig klarhet, dock kanske i högre grad vid grova brott än vid ringare. Vid exempelvis ett 'försök till bedrägeri' eller 'försök till snatteri' kan naturligtvis lätt nog hända att den åtalades faktiskt begångna handling är minimal och mångtydig och allenast kan bedömas såsom ett verkligt 'påbörjande' av brottet genom att däri intolkas ett visst uppsåt.
Förslaget har icke ryggat tillbaka för dessa konsekvenser. Förslaget har, synes det, väl icke fullt ut accepterat, men dock rönt betydligt intryck av den principiella uppfattningen, att vad som rätteligen bör drabbas av samhällsreaktionen (straffet) icke är vissa såsom brottsliga betecknade gärningar, utan den 'brottsliga viljan'. Förslaget synes emellertid i denna del vackla mellan en äldre och en 'modernare' uppfattning – det är i själva verket mycket svårt att få ett bestämt svar på den frågan, vad som hädanefter straffas, gärningen eller uppsåtet. Svaret torde möjligen vara, att vad som straffas åtminstone i vissa fall är allenast uppsåtet, nämligen det till viss mognad komna, i någon yttre handling manifesterade uppsåtet. Visserligen
