Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
76
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

förutsättes för straffbarhet, att en 'fara' förelegat för att försökshandlingen skulle leda till brottets fullbordan, men det torde dock icke rimligen vara gentemot framkallandet av denna fara i och för sig, som samhällsreaktionen avses rikta sig, i varje fall icke vid de ringare försöksbrotten, utan snarare gentemot den manifesterade 'brottsliga viljan'. Den meningen synes i varje fall ha dominerat hos förslagets författare, att det dunkla fält på själslivets område, där människornas allehanda brottsliga uppsåt ha sin tillvaro, i betydligt högre grad än vår nuvarande lag utgår ifrån låter sig med erforderlig säkerhet överblickas och bemästras av den dömande makten. Härtill har sedan fogat sig den meningen, att det otvivelaktigt blir till samhällets och individernas sannskyldiga nytta att så ofta, som rimligtvis är möjligt, straffbelägga inte bara fullbordade brottsliga gärningar utan också brottsliga uppsåt, i de fall där ingen gärning blivit av. Med denna allmänna inställning till frågan om den straffrättsliga motiveringen för försökshandlingarnas bestraffande har en naturlig följd blivit, att förslagsställarna nu infört straff för försök till brott på en stor mängd områden, där försöket förut icke straffbelagts.

Såsom naturligt är med dessa utgångspunkter och dessa konkreta förslag till nytt straffbeläggande ha då också förslagets författare känt sig föranledda att söka lagfästa regler till ledning för bedömande av frågan, när någon kan anses ha själv avstått ifrån sitt straffbara försök. Om ett 'påbörjande' av brott verkligen föreligger eller icke, blir naturligtvis mången gång svårt att objektivt fastställa. Men svårigheterna äro ju ingalunda slut härmed. Man. har också tvingats in på den vanskliga uppgiften att i lag söka fixera regler för, om s. k. 'frivilligt tillbakaträdande' från försöket har ägt rum eller icke. Härom heter det i lagtexten: 'Straff för försök skall ej, utom i fall varom särskilt är stadgat, ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats.'

Om man straffar den brottsliga viljan anses det dock, att en effektiv vändning i denna vilja bör medföra straffrihet. Vore man riktigt konsekvent, skulle man kanske ha straffat även i dessa fall, ty den brottsliga viljan var ju dock för handen, och kan kanske dyka upp igen. (Faktiskt inträder ju också i några speciella fall straff, även när försöksbrottslingen trätt tillbaka.) Men i vart fall, då nu försök till brott skall straffas – inte i ett fåtal undantagsfall, utan praktiskt taget över hela linjen – blir följden, att rättskipningen i en helt annan omfattning än förut måste befatta sig med sådana subtila och dunkla spörsmål som beröra frågan, huruvida ett tillbakaträdande från ett påbörjat brott varit "frivilligt" eller icke, och man måste klarlägga motivbildningen och de skiftande avsikterna hos den presumtive brottslingen. Såsom några exempel kan ju nämnas följande: Om en person avstår från ett påtänkt brott därför att han kommit under fund med, att brottet ej går att genomföra på det sätt han tänkt sig f då anses icke ett frivilligt tillbakaträdande ha ägt rum. Han skall alltså straffas för försök, om eljest förutsättningarna därför föreligga. Han skall emellertid icke straffas, om omständigheterna varit sådana, att det verkligen varit objektivt sett uteslutet att han lyckats utföra brottet. Ty i så fall