som det första. Att samtliga dessa brottskategorier kunna sammanfattningsvis rubriceras som 'förmögenhetsbrott', därför att de på olika sätt rikta
sig mot annans egendom, är en sak, men detta förhållande må icke föranleda oss att tro, att dessa olika brott ha sin rot i en och samma psykologiska källa eller att de avslöja en på visst sätt inriktad mentalitet hos den brottslige. Det ena brottet av dessa olika kategorier har väl t. o. m. oftast ingenting alls att göra med det andra. Det visar sig ju tvärtom med nästan förvånande lagbundenhet, att vissa personer begå t. ex. stöld, gång efter gång, men inte några andra brott. Andra individer äro t. ex. bedragare och i den egenskapen komma de också igen inför domstolarna. Förskingrare åter uppvisa en helt annan typ. Den föreslagna lagregeln sammanför på ett opsykologiskt sätt dessa olika människotyper till en gemensam kategori.
Man kan naturligtvis resonera så, att den som en gång begått ett brott och straffats därför, och sedan kommer igen inför domstolen, han skall alltid behandlas som ett slags återfallsförbrytare, oavsett vilka brott han begått. Detta är en ståndpunkt, men den är icke den nuvarande lagens och icke heller propositionens ståndpunkt. Man avser verkligen i förslaget, att ett 'återfall' i gängse mening äger rum, när en f. d. förskingrare t. ex. begår ett konkursbrott eller en stöld och att i så fall ett betydligt skärpt straff för det sista brottet skall kunna inträda.
Jag finner icke denna ståndpunkt försvarbar ur vare sig allmänt straffrättsliga eller sociala synpunkter. Domstolarna hava ju, också utan dessa återfallsbestämmelser, möjlighet att inom de vida strafflatituderna taga vederbörlig hänsyn till den omständigheten, att en person som skall dömas förut varit straffad för annat brott.
3. Straffskärpningarna.
Utan anspråk på fullständighet må påpekas några av de nu införda straffskärpningarna:
a) 10 kap. 18 a §. Viss efterföljande delaktighet och hjälp till brottsling. Förut kunde i detta fall dömas till straffarbete i högst två år allenast när den hjälpte begått brott, som förskyllt straffarbete i över åtta år, annars var straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Nu kan till två års straffarbete dömas, oavsett vilket brott den hjälpte begått. (l bägge fallen krävs, att det efterföljande brottet skett till egen vinning.)
b) Förut har, enl. S. L. 22: 16, straffats med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år den som begagnar eller beropar sig på veterligen falsk, i diktad persons namn skriven handling av viss beskaffenhet. Brottet har betraktats som bedrägeri. Nu skall, enl. den nya S. L. 12: 2, betraktas som förfalskning om någon falskeligen skriver ifrågavarande handling i diktad persons namn; straffet blir nu straffarbete i högst fyra år.
c) Hittills har gällt (S. L. 22: 18): 'Begagnar sig någon svikligen av orlovssedel, pass eller annat dylikt bevis, som för annan utgivet är, straffes med böter.' Nu skall samma brott straffas med fängelse eller böter, d. v. s. i första hand frihetsstraff, upp till två år. På samma sätt skall nu den
