Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/210

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
80
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

bestraffas, som utlämnar sådan handling till att begagnas av orätt person. Detta kan alltså gälla flyktingar, som på nämnt sätt sökt legitimera sig för att icke avvisas eller utvisas.

d) För fullständighetens skull bör anmärkas, att straffet vid tvegifte nu något mildrats.

e) Enligt S. L. 22: 1 har gällt, att om någon bedrager sig till gods eller penningar genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, blir straffet fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år; vid synnerligen försvårande omständigheter må straffet höjas till straffarbete i fyra är. Nu stadgas (17: 4) straff upp till sex års straffarbete om någon genom falskt namn eller stånd bereder sig arv eller annan familjerättighet.

f) Vid vanlig första resan stöld har straffmaximum hittills varit 6 månaders straffarbete. Nu höjes straffmaximum till två års straffarbete! Det bör observeras, att höjningen av straffmaximum otvivelaktigt tenderar att i praktiken höja medelstraffet för ifrågavarande brott.

g) Förut har straffet vid andra resan stöld varit maximum tre års straffarbete. Nu skall ordinärt andra resan stöld betraktas som grov stöld, där straffmaximum är sex års straffarbete.

h) Straffet för första resan snatteri har hittills varit böter eller fängelse i högst sex månader. Straffet blir nu i första hand fängelse, i andra hand böter.

i) 'Bodräkt', d. v. s. att äkta makar draga något lönligen undan varandra, barn undan föräldrar o. s. v., har hittills bestraffats under bedrägerikapitlet och straffet har varit böter med högst dubbla värdet av det undandragna. Nu kommer brottet att betraktas som stöld och straffet blir fängelse eller böter, alltså i första hand frihetsstraff.

j) För 'grovt' egenmäktigt förfarande kan enligt förslaget ådömas upp till två års straffarbete. Brottet har förut bestraffats med böter eller högst sex månaders fängelse o. s. v.

Utskottet skriver, att beträffande stöldbrotten de nuvarande bestämmelserna förenklats och mildrats (!), samt framhåller själv beträffande bedrägeri- och förskingringsbrotten, där också straffen väsentligen skärpts, att de alltför knapphändiga straffstadgandena nu ha utvecklats och 'allvarliga ingripanden' möjliggjorts mot företeelser av särskilt samhällsfarlig art.

Jag har svårt att tro att någonting vinnes genom alla dessa straffskärpningar. I en eller annan punkt kunna de måhända vara motiverade. Men jag har principiellt och praktiskt den meningen, att det avgörande vid brottslighetens bekämpande icke så mycket är de lagstadgade straffen som fastmer en om möjligt osvikligt fungerande polismakt. Det torde icke så mycket vara tanken på straffet, som avhäller den presumtive brottslingen, som fruktan för upptäckt. Tror han sig kunna förbli oupptäckt, hejdar honom vanligen icke ett strängare straff i lagen. Och blir han verkligen gripen, torde han icke bli bättre av att t. ex. sitta i fängelse sex år i stället för tre. Med hela vårt fängelseväsendes efterblivenhet i tankarna är det också svårt att förstå nyttan just nu med alla dessa straffskärpningar. Den tendens, som i nu förevarande