Första lagutskotiets utlåtande Nr 19. 7 mulering, att ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro. Härav torde framgå, att enighet råder därom, att såsom regel kyrka ej må upplåtas för jordfästning av ifrågavarande slag, därest icke särskilda omständigheter tala för ett undantag från regeln. Under dessa omständigheter synes det utskottet, att denna för alla gemensamma tanke bäst kommer till uttryck i det förslag, som avgivits av lagrådet På grund härav får jag hemställa, att 8 § 2 mom. erhåller följande lydelse: 2 mom. Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning; men ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas, med mindre särskztda skäl därtill ¿iro."; 2) av herr Edw. Larson, som beträffande avfattningen av lagrummet instämt med herr Hederstierna. Beträffande avfattningen av 8 § 2 mom. Iagen angående jordfästning beslöt första kammaren i enlighet med herr Hederstiernas reservation och andra kammaren i enlighet med herr Edw. Larsons reservation. Det av riksdagen antagna lagförslaget förelades därefter 1926 års kyrkomöte. Vid kyrkomötet väcktes en motion (nr 28 av biskop Edvard Herman Rodhe och herr Thölén), vari yrkades, att kyrkomötet ville med godkännande i övrigt av Kungl. Maj:ts förslag till ändring i lagen om jordfästning för sin del besluta, att 8 § 2 mom. i lagförslaget skulle erhålla följande lydelse: "Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall klockringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning, men må ej kyrka upplåtas" Kyrkolagsutskottet yttrade beträffande frågan om kyrkas upplåtande bland annat följande: - e Utskottet vidhåller den grundåskådning, som fått uttryck i berörda betänkande av l925 års kyrkolagsutskott. Det i nämnda betänkandet framställda kravet på att församlingsprästen borde i lagen hava ett direktiv för sitt handlande i hithörande frågor, har man i det nu föreliggande lagförslaget sökt tillgodose genom tilläggsbestämmelsen till 8 § 2 mom. Det synes utskottet, som om den lösning av ifrågavarande ömtåliga fråga, vilken nu blivit föreslagen, icke skulle vara väsentligt skiljaktig till sin innebörd från det sätt för dess lösning, som 1925 års kyrkomöte önskade. Det nu föreliggande lagförslaget skiljer sig från det av 1925 års kyrkomöte antagna huvudsakligen därutinnan, att i lagtexten uttryckligen utsäges, vad av kyrkomötet förutsattes utan särskilt lagstadgande följa ur allmänt erkänd rättsregel. Av det nu sagda framgår, såsom ock 1925 års kyrkomöte behjärtade, att undantagsvis kunna föreligga förhållanden, då känslor av mänsklighet eller dylikt kunde för något tillfälle föranleda avsteg från alltför strängt uppehållande av grundsatsen, att ingen annan begravningsakt än jordfästning i svenska kyrkans ordning finge äga rum i kyrka. Att den nu föreliggande avfattningen av det härtill syftande lagbudet innebär ett starkt framhävande av dess egenskap av undantagsbestämmelse från den nyssnämnda i allmänhet gällande huvudregeln, har kraftigt framhållits av lagrådet. Det föreligger alltså 1 denna punkt den mest autentiska kommentar till lagbudet, som över huvud är möjlig att vinna. Med karaktären av undantagsbestämmelse följer enligt allmänt gällande rättsregler att åt bestämmelsen bör givas en restriktiv tillämpning. Med en sådan tillämpning kan det enligt utskottets mening icke förenas att i lagbudet inlägga den uppfattningen, som skulle en förväntad stor tillslutning
