Första lagutskottets utlåtande Nr 19. 9 göras till riksdagens justitieombudsman, som funnit den kyrkliga funktionärens handlingssätt oriktigt. I de flesta fall ha svårigheter vållats av vederbörande pastors vägran att godkänna formerna för anmälan om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, om vilka former lagen ingen bestämmelse har. Men i ett avseende ha lagens verkningar givit ganska påtagliga bevis för att den form, som lagen fick genom kyrkomötets inflytande, icke var lycklig. Det gäller förbudet mot kyrkas upplåtande. Både riksdagen och kyrkomötet förutsatte, att kyrka under vissa villkor skulle kunna upplåtas för begravning i annan ordning än statskyrkans, fastän kyrkomötet ville genom den negativa formuleringen av lagens bestämmelse starkt markera kyrkoherdes rätt att vägra kyrkas upplåtande, därest han kunde befara, att vid jordningen moment skulle förekomma, som strede mot förrättningens alIvarliga innebörd eller vore oförenligt med kyrkorummets helgd. Kungl. Maj :t utgick med rätta ifrån att anhållan om kyrkas upplåtande i varje fall komme att ske endast i sällsynta fall, då annan lokal ej kunde uppbringas eller särskilt otjänlig väderlik rådde. Nu har emellertid den negativa bestämmelsen i fråga om kyrkas upplåtande tolkats mycket olika av vederbörande präst. I vissa fall synes man ha tolkat den som ett ovillkorligt förbud och ansett att "särskilda skäl" praktiskt taget aldrig föreligga. Om kyrka upplåtes - så har man resonerat - måste i varje fall själva jordfästningsakten förrättas av präst, medan man medgivit frikyrkopastorn rätt att assistera eller läsa ett Guds ord vid båren och hålla något tal. Att detta icke var lagstiftarens mening är utan vidare uppenbart. Somliga kyrkoherdar ha kategoriskt förklarat sig förhindrade att upplåta kyrkan, fastän just de "särskilda skäl" för kyrkas upplåtande, som både riksdagen och kyrkomötet hade i tankarna, i hög grad förelegat. I alla sådana fall har vederbörande åberopat lagens negativa formulering. I vissa fall har kyrkoherde vägrat att upplåta gravkor för frikyrkliga jordfästningar, särskilt när gravkoren varit sammanbyggda med kyrka - allt under påpekande av att även gravkoren varit invigda rum, som enligt lagens formulering icke skulle upplåtas. Sådant har förekommit även i Stockholm men särskilt ofta i landsorten. Det har förekommit fall, då den frikyrkliga begravningen måst förrättas i snöstorm och stark kyla ute på kyrkogården, medan kyrkan strax bredvid stått uppvärmd och oanvänd. I somliga fall har man nödgats transportera liket långa vägar till närmaste frikyrkolokal och sedan tillbaka till kyrkogården. Vissa territoriella stadsförsamlingar sakna gravkapell vid kyrkogården och förrätta alla jordfästningar i kyrkan under den kalla årstiden, men vederbörande präst har vägrat att upplåta kyrkan för icke kyrklig akt, ehuru särskilda skäl varit. I ett fall skedde ändring genom biskops ingripande. Men det finnes också exempel på att vederbörande kyrkoherde handlat på helt annat sätt. I vissa fall har han frivilligt erbjudit sig att öppna kyrkan för frikyrkliga begravningar, då han ansett förhållandena motivera det eller andra lokaler varit otillräckliga att rymma dem som väntats deltaga i begravningen. Sådant tillmötesgående har givetvis bidragit till att skapa ett gott förhållande mellan kyrkan och de frikyrkliga, medan bristande vilja att tillmötesgå billiga önskningar förorsakat misstämning. Sedan det statkyrkliga jordfästningstvånget genom ovannämnda. Iag blivit upphävt, bör det icke längre behöva finnas några principiella betänkligheter mot kyrkas upplåtande för icke kyrkliga begravningar, när särskilda skäl föreligga, därest dessa ske under former, som svara mot kyrkorummets helgd. Även för rent profana ändamål upplåtes ju numera kyrkan. Då bör den ju kunna öppnas för en kristlig akt i värdiga. former även om en icke prästvigd Bilzang till riksdagens protokoll 1942. 9 saml. 1 avd. Nr 1.9. 722 42
