Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Första làgutskottets utlåtande N r 26. 9 lönetillägg enligt senare än prästlöneregleringslagen utfärdade författningar. Även om ett pastorat gjort sådan utfästelse, som avses i 9 § prästlöneregleringslagen, har det enligt ett av Kungl. Maj:t i regeringsrätten den 27 maj 1935 meddelat utslag rörande avräkning mellan kyrkofonden och Abilds pastorat (RÅ 1935 ref. 25) ansetts berättigat att utfå tillskott ur kyrkofonden till gäldande av lönetillägg och provisorisk tilläggslön åt tjänstinnehavaren i fråga. Däremot kunde enligt samma utslag församlingsavgift jämlikt 7 § kyrkofondslagen icke tagas i anspråk till gäldande av den lön, som pastoratet sålunda utfäst sig att bestrida, d. v. s. den reglerade lönen. Dessa avgifter skola i stället disponeras till gäldande av lönetillägg och tilläggslön. I skrivelse den 29 september 1941 till Kungl. Maj:t har stiftsnàimnden z Uppsala anfört i huvudsak följande: Sedan riksräkenskapsverket framställt vissa anmärkningar mot avräkningslängderna mellan kyrkofonden och pastoraten i Uppsala stift för åren 1936-1938, avseende prästlönetillskott till Forsmarks pastorat, Markims och Orkesta församlingars pastorat, Estuna pastorat och Skuttunge pastorat, vilka jämlikt 9 § prästlöneregleringslagen utfäst sig att bestrida lön åt kyrkoherden i vederbörande pastorat, hade stiftsnämnden, med godtagande av anmärkningarna, verkställt begärd rättelse i samband med upprättande av avräkningslängden för år 1941. Dessa anmärkningar hade huvudsakligen riktat sig mot att församlingsavgifter jämlikt 7 § kyrkofondslagen tagits i anspråk till gäldande av den reglerade lönen, vilket medfört att tillskottet ur kyrkofonden blivit i motsvarande grad större. Därjämte hade riksräkenskapsverket, enär samma felaktigheter syntes ha förelupit i avräkningslängderna även för tidigare år än 1936, ansett sig böra meddela statskontoret vad sålunda förekommit för den åtgärd, vartill statskontoret kunde finna anledning. På grund härav hade stiftsnämnden meddelat statskontoret, att vid avräkningen mellan kyrkofonden och pastoraten även för tiden före år 1936 tillämpats de grunder, som i anmärkningarna påtalats. De församlingsavgifter, som tagits i anspråk, utgjorde för ecklesiastikåret 1933/34 i Forsmarks pastorat 7 96 kronor 34 öre, i Markims pastorat 602 kronor, i Estuna pastorat 624 kronor 94 öre och i Skuttunge pastorat 593 kronor 65 öre, för ecklesiastikåret 1934/35 i Forsmarks pastorat 796 kronor 34 öre, i Markims pastorat 549 kronor 91 öre, i Estuna pastorat 528 kronor 17 öre och i Skuttunge pastorat 501 kronor 17 öre samt för tiden den 1 majden 31 december 1935 i Forsmarks pastorat 273 kronor 52 öre, i Markims pastorat 364 kronor 46 öre, i Estuna pastorat 327 kronor 38 öre och i Skuttunge pastorat 327 kronor 8 öre eller tillhopa 6,284 kronor 96 öre. Vidare hade stiftsnämnden bestämt avrått från vidtagande av någon åtgärd, avseende återbetalning av nämnda belopp. Statskontoret hade emellertid - med förmälan att ämbetsverket saknade befogenhet att eftergiva kyrkofondens rätt - anhållit, att stiftsnämnden i samband med nästkommande avräkning mellan vederbörande pastorat och kyrkofonden ville verkställa vederbörlig justering av densamma på så sätt, att kyrkofonden tillgodofördes samtliga till pastoraten tidigare för mycket utbetalade tillskottsmedel. Med anledning härav ansåge sig stiftsnämnden böra bringa ärendet under Kungl. Maj:ts prövning. Vid de avsedda tillskottsberäkningarna hade någon direkt vägledning i författningarna ej kunBihang till riksdagens protokoll 19/12. 9 saml. 1 avd. Nr 524.-26. 2