icke syntes vara för handen. Då samma skäl som föranlett den omnämnda riksdagsskrivelsen i oförminskad grad alltjämt gjorde sig gällande och anledning ej syntes föreligga att uppskjuta utredningen ifråga i avvaktan på en blivande revision av jordabalken, hemställde de, att ifrågavarande motioner måtte av riksdagen bifallas.
Vid frågans behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut i det att första kammaren biföll reservationen, medan andra kammaren biföll utskottets hemställan. Frågan hade alltså förfallit.
I motioner vid riksdagen år 1928 upprepades yrkandena på utredningens fullföljande. Första lagutskottet förklarade i sitt utlåtande, att utskottet intoge samma ståndpunkt som år 1927, och avstyrkte motionerna. Fyra reservanter hemställde på samma skäl som reservanterna i utskottet sistnämnda år att motionerna måtte bifallas. Även denna gång biföll första kammaren reservationen under det att andra kammaren biföll utskottets hemställan, i följd varav frågan ånyo förfallit.
I två motioner vid riksdagen år 1934 hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsamt utarbetande och framläggande
av förslag till lagbestämmelser angående skydd för rätten till bärplockning
skogs- och hagmark.
Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande i anledning av motionerna bland annat följande:
De skäl vilka förut framförts för en lagstiftning på området hade numera väsentligen avtagit i styrka. I nämnda avseende ville utskottet erinra, att en förbättrad skogsvård på åtskilliga håll torde ha medfört att tillgången på bär minskat, och att den ekonomiska betydelsen av exempelvis lingonskörden till följd härav icke längre vore densamma som förut. Härtill bidroge även under nuvarande depressionsperiod, att bären i allmänhet måste säljas till mycket låga priser. Att likväl den gällande ordningen alltjämt kunde vara förenad med vissa olägenheter, ville utskottet icke bestrida. Med hänsyn härtill hade utskottet även övervägt de olika förslag till lösning av hithörande spörsmål som under sakens föregående behandling blivit framförda. Därvid hade emellertid de betänkligheter, som förut vid olika tillfällen gjort sig gällande mot desamma, icke kunnat avvisas. Även andra alternativ hade dryftats men även de mötts av åtskilliga berättigade invändningar. I betraktande av de svårigheter frågan sålunda alltjämt erbjöde och då som nämnts olägenheterna av den gällande ordningen nu vore betydligt mindre än förut, hade utskottet icke ansett sig böra förorda någon lagstiftning i ämnet.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Fem ledamöter i utskottet reserverade sig emellertid mot
utlåtandet. Första kammaren biföll motionerna, varemot andra kammaren
biföll utskottets hemställan. Frågan hade alltså ånyo förfallit.
Vid 1935 års riksdag väcktes tre motioner i ämnet. I två av motionerna
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
lagbestämmelser till skydd för rätt till bärplockning å skogs- och hagmark efter
vissa i motionerna angivna riktlinjer. I den tredje motionen yrkades, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om återupptagande av den år
