8 Första lagutsltotiets utlåtande Nr 36. Iagda lagförslagen enahanda hemstiillan som riksdagen beträffande prästlönefondernas placering. Den 7 september 1933 anbefallde Kungl. Maj:t ka.mmarkoll"egiet att verkställa utredning och avgiva. förslag, som i berörda riksdags- och kyrkomötesskrivelser avsåges. 1934 års kyrkomöte. J ämväl vid 1934 års kyrkomöte blev frågan om prästlönefonders placering i fast egendom i anledning av en av biskopen Rodhe väckt motion (nr 4) föremål för överläggningar. Motionären anhöll, att kyrkomötet hos Kungl. Maj:t måtte göra framställning om åtgärders vidtagande så skyndsamt som möjligt i syfte att underlätta eller möjliggöra dylik placering. I motionen uttalades bland annat, att försäljningsmedel eller andra kontanta avlöningstillgångar från flera olika pastorat borde sammanföras och för dessa medel inköpas större skogsområden, vilkas behållna avkastning skulle i proportion efter de insatta medlens storlek fördelas pastoraten. När fonderna inom visst pastorat nått en viss storlek, borde pastoratet vara skyldigt att avstå från förvaltningen av medlen, vilka antingen ensamma eller tillsammans med andra pastorats motsvarande lönetillgångar skulle användas till inköp av fast egendom. Det syntes ligga närmast till hands, att lösningen av denna fråga skedde efter de riktlinjer, som uppdragits inom sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag. Kyrkolagsutskottet, till vars handläggning motionen hänsköts, hemställde (betänkande nr 12), under hänvisning till bland annat den av Kungl. M.aj:t anbefallda utredningen, att motionen icke måtte föranleda någon kyrkomötets vidare åtgärd. Efter att *hava betonat vikten av att åtgärder vidtoges i syfte att befordra prästlönefonders och andra ecklesiastika penningsfonders placering i en värdebeständigare valuta än penningar och värdepapper yttrade utskottet bland annat följande: Emellertid kan utskottet icke giva sin anslutning åt den av motionären framförda tanken, att pastoraten skulle kunna mot deras vilja åläggas att lämna från sig av dem förvaltade fonder, vilka i stället skulle, placerade i fast egendom, förvaltas av stiftsnämnderna. Ett sådant tvång mot pastoraten strider mot den år 1932 antagna lydelsen av 22 § 2 mom. prästlöncregleringslagen, enligt vilken fond, som är prästlönetillgång för pastorat, skall förvaltas av pastoratet, ävensom mot de grundsatser, på vilka 1932 års boställsreform vilar. - Utskottet hyser också den förhoppningen, att de i motionen framförda önskemålen skola låta sig förverkliga utan några som helst tvångsåtgärder. Redan nu finnes enligt nyss nämnda paragraf i prästlöneregleringsl:-igen möjlighet för pastorat att efter tillstånd av domkapitlet, som övar tillsyn över fondförvaltningen, placera sina fonderade medel i fast egendom, och även i 6 § andra stycket kyrkliga försäljningslagen finnes ett stadgande, som möjliggör åtgärder i samma riktning. Däremot äro enligt utskottets mening sådana åtgärder påkallade, som
