lflöirsta laguitskottets utlåtande Nr 36. 15 öppnar det dock väg för en tillfredsställande lösning av frågan om bevarandet av dessa avlöningstillgångar åt framtiden. I likhet med departementschefen vill utskottet betona vikten av att fonderna i främsta rummet vinna lokal placering, d. v. s. i grundförbättring av löneboställe eller i nyinköpt löneboställe till det pastorat, av vilket lönefonden förvaltas. Utskottet hyser vissa betänkligheter i anledning av att lagrummets avfattning rörande fonds placering i grundförbättring och departementschefens uttalande i samband härmed möjligen kan giva anledning till en alltför vidsträckt tillämpning av detta placeringssätt. Utskottet ifrågasätter sålunda om en täckdikning alltid kan anses utgöra en värdebeständig grundförbättring av den art, som här måste åsyftas. Innan fond placeras i grundförbättring av löneboställe, bör en fullt tillfredsställande utredning verkställas om att sådan grundförbättring verkligen på ett för framtiden bestående sätt ökar boställets värde. . Ett sammanförande av de fonder, som ej kunna vinna lokal placerin , till prästlönejordsfonden inom varje stift är enligt utskottets förmenanffe enda möjligheten att lösa frågan om dessa fonders placering i fast egendom. Förslaget tillgodoser ett naturligt krav på att sambandet bibehålles mellan lönefonden och dess ändamål, nämligen att vara avlöningstillgång för visst pastorats prästerskap. Den fortgående försäljningen av prästlönejorden kan på intet sätt anses tillfredsställande för pastoratet. Djupast sett blir det ett pastoratsintresse, som tilIvaratages genom penningfondernas placering i fast egendom. Då det enskilda pastoratet ej alltid kan förverkliga detta intresse, måste ett samarbete med andra pastorat ordnas. Förslaget om bildande av prästlönejordsfonder och förvärv av fastigheter för dessa fonders räkning innebär i .själva verket allenast en reglering av detta nödvändiga samarbete genom förmedling av kyrklig myndighet inom stiftet. Då denna myndighet - stiftsnämnden - står i intim förbindelse med pastoraten och ofta har att tilIvarata deras intressen, finnes all anledning att förutsätta, att stiftsnämnd och pastorat i samverkan skola på ett friktionsfritt sätt lösa de frågor, som sammanhånga med bildande av prästlönejordsfonderna och inköp av fastigheter för deras räkning. Det skulle vara önskvärt om i förslaget till lagen om användande av prästlönefonder förfarandet vid de i lagförslaget berörda frågor närmare regleras, även om det ligger i sakens natur, att stiftsnämnderna härutinnan komma att intaga en central ställning. Förfarandet bör nu i stället närmare klargöras i den tillämpningskungörelse, som Kungl. Maj:t kommer att i anledning av lagstiftningens genomförande utfärda. Med hänsyn till önskvärdheten av att tilIvarataga möjligheterna av förmånliga fastighetsinköp måste därvid åt inköpsärende givas en i görligaste mån skyndsam handläggning. I sak onödiga remisser torde sålunda böra undvikas. Förfarandet bör vidare ske under betryggande former för såväl stiftisnämnd som pastorat och uppläggas efter så enkla och klara linjer som möjligt. Utskottet förutsätter, att tillfälle beredes stiftsnämnderna att yttra sig över tillämpningskungörelsen, innan densamma utfärdas. Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört, har utskottet icke något att erinra mot förslaget till lag om användande i vissa fall av prästlönefond m. m. eller mot övriga i samband härmed utarbetade lagförslag. Under åberopande av detta kyrkolagsutskottets betänkande förklarade kyrkomötet i skrivelse den 25 november 1941 (nr 28) sig icke hava något att erinra mot ifrågavarande lagförslag.
