2 Första lagutskottets utlåtande Nr 5. I propositionen har framhållits, att tillämpningen av den nya lagstiftningen inom justitiedepartementet följts med uppmärksamhet; ökade möjligheter härtill hade vunnits genom att domstolarna ålagts att Lill departementet insiinda avskrift av sina utslag angående brott mot 8 kap. strafflagen och lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage. De vunna erfarenheterna hade ådagalagt, att en del brister förelåge. Rörande de lagändringar som till följd härav ansetts påkallade ha inom departementet utarbetats två promemorior med lagutkast. Den ena avser en utvidgning av tillämpningsområdet för 8 kap. 4 §, den andra straffskärpningar och vissa ändringar av annan innebörd i åtskilliga av övriga lagrum i kapitlet. Över båda promemoriorna ha, efter remiss, yttranden inkommit från justitiekanslersämbetet, hovrätterna och straffrättskommittén samt från överståthållaråmbetet ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, vilka myndigheter därvid även insänt yttranden från vissa underordnade myndigheter. Dessutom ha rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt chefen för försvarsstaben avgivit yttranden över den senare av de två promemoriorna. Med ledning av de avgivna yttrandena ha lagutkasten överarbetats inom justitiedepartementet, därvid även ansetts påkallat att föreslå några ändringar i lagen om straff för sabotage, vars giltighetstid i detta sammanhang funnits böra förlängas. Såsom resultat av bearbetningen föreligger nu lagförslag angående ändringar i 8 kap. strafflagen och sistnämnda lag. I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Westman, till en början följande: "Den lagändring som nu föreslås, innefattande i huvudsak skärpning av straffbestämmelserna mot förräderi och andra för rikets säkerhet menliga brott, ingår som ett led i statsmakternas kontinuerliga åtgärder till skydd för statens säkerhet. Det är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land finnas individer och sammanslutningar, vilkas verksamhet, särskilt i tider av oro, utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Genom sin bundenhet till främmande intressen samt sitt markerade ställningstagande för dessa kunna ifrågavarande sammanslutningar genom sin verksamhet också vålla utrikespolitiska komplikationer. Det är en klar nödvändighet för statsmakterna att övervaka sådan verksamhet och förhindra att den blir till alIvarlig skada för landet. Som en beredskap i sådant hänseende antog 1940 års lagtima riksdag en lag innefattande befogenhet att upplösa vissa sammanslutningar. Det har varit under övervägande att brin.ga denna lag i tillämpning. Även om den samhällsskadliga verksamheten därigenom skulle försvåras är det emellertid tydligt och ävenledes bestyrkt av erfarenheter från andra länder, att genom upplösningen i och för sig denna verksamhet icke skulle kunna förhindras. Det må t. ex. erinras om, att grundlagen icke medgiver riksdagsledamots uteslutning ur riksdagen, därför att det parti denne tillhör blivit upplöst, och att icke heller ett upplöst partis tidningsorgan kunna indragas eller eljest förhindras utkomma enbart på grund av att partiet förklarats illegalt. För att
