Första lagutskottets utlåtande Nr 38. 7 Då ägde nämligen handlande icke använda av honom i rörelsen mottagna inköpsbevis för inköp hos annan handlande utan hade i stället att såsom redovisning för verkställda försäljningar insända dessa inköpsbevis till ett särskilt kristidsorgan. Efter granskning av redovisningen erhöll handlanden från detta kristidsorgan särskild licens för inköp av den myckenhet varor, som erfordrades för förnyande av hans lager. Med sistnämnda ransoneringssystem erbjöd det uppenbarligen inga svårigheteratt betaga handlanden möjlighet att förnya sitt lager, vilket ju förr eller senare måste leda till att handlanden upphörde med försäljning av den ra.nsonerade varan. Annorlunda ställer sig emellertid saken med det ransoneringssystem, som nu tillämpas. Om man, då fråga är om en vara, där det här ovan angivna ransoneringssystemet tillämpas, vill betaga handlanden möjlighet att idka handel med varan ifråga, skulle det sålunda till en början, då det gällde att förhindra utförsäljning av handlandens inneliggande lager av varan, erfordras ett offentligt tillkännagivande av att utfärdade inköpsbevis ej gälla för inköp hos handlanden i fråga. En dylik åtgärd, vilken skulle komma att innebära en offentlig brännmärkning av handlanden, synes emellertid ägnad att inge betänkligheter, vilka troligen skulle leda till att de centrala kristidsorganen i det längsta komma att draga sig för att tillgripa nu angivna förfarande. Vad härefter angår möjligheterna att avstänga en handlande från fortsatta leveranser av viss ransonerad vara, vilket givetvis är det viktigaste ledet i avstängningsförfarandet, kan detta ske antingen genom ett offentligt tillkännagivande av att handlanden i fråga ej äger för inköp av nya varor begagna sig av de inköpsbevis, han mottagit i sin rörelse, eller ock genom en omläggning av ransoneringssystemet i den riktningen, att en handlande alltid skulle behöva särskilt av kristidsmyndighet utfärdat inköpsbevis för att få inköpa ransonerad vara från annan handlande. Mot den förra utvägen tala emellertid de förut omnämnda betänkligheterna mot ett offentligt tillkännagivande av avstängningsbeslut, och härtill kommer, att ett dylikt avstängningsbeslut lätt skulle kunna kringgås genom att handlanden i fråga överlämnade sina inköpsbevis till annan handlande, vilken därefter begagnade dem till inköp för den förre handlandens räkning. Den andra utvägen, nämligen att omlägga hela ransoneringssystemet i den riktning, som nyss angivits, skulle åter medföra så avsevärda kostnader för det allmänna, att densamma utan vidare torde kunna lämnas ur räkningen. Det sagda torde tillräckligt belysa svårigheterna att medelst användande av ransoneringsbestämmelserna åstadkomina, att en viss handlande avstänges från idkande av handel med ransonerad vara. Då emellertid, såsom kommissionen ovan anfört, redan vetskapen om att sådan avstängning kan ske torde vara ägnad att avsevärt öka respekten för ransoneringsförfattningarna, har kommissionen funnit det önskvärt, att en form skapas, genom vilken en sådan avstängning praktiskt kan genomföras. Detta synes kunna ske därigenom att de centrala kristidsmyndigheterna av Kungl. Maj:t tillerkännas befogenhet att meddela förbud för handlande att idka handel med ransonerad vara. I överensstämmelse härmed har inom livsmedelskommissionen utarbetats ett utkast till Kungl. Maj:ts kungörelse angående förbud i vissa fall mot idkande av handel med ransonerade varor. Till de i sagda utkast intagna bestämmelserna vill livsmedelskommissionen foga följande anmärkningar. - Enligt 1 § i utkastet skall central kristidsmyndighet, om handlande i väsentlig mån åsidosätter av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majrts bemyndi
