Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

8 Första lagutskottets utlåtande Nr 38. gande, av central kristidsmyndighet meddelade ransonerings- eller prisbestämmelser eller då eljest särskilda skäl därtill äro, äga meddela förbud för handlanden att saluhâlla eller försälja sådana ransonerade varor, som falla inom myndighetens verksamhetsområde. Livsmedelskommissionen vill härtill erinra, att enligt vad ovan anförts befogenhet att verkställa sådan avstängning i princip måste anses tillkomma de centrala kristidsmyndigheterna redan enligt ransoneringsförfattningarna, ehuru såsom ovan nämnts befogenheten i praktiken icke lämpligen kan göras gällande. Meddelande av här avsett förbud torde väl i första hand bli aktuellt i sådana fall, då en handlande befunnits ha i större omfattning eller i ett flertal fall verkställt överlåtelse av ransonerad vara i strid mot gällande ransoneringsbestämmelser. Även andra fall kunna emellertid tänkas, där ett handelsförbud kan anses befogat. Dylikt förbud bör sålunda kunna meddelas, då en handlande lämnat sådana oriktiga uppgifter angående sitt innehav av ransonerad vara, att det kan antagas, att han haft för avsikt att överlåta det ej deklarerade förrådet vid sidan av ransoneringen. Även överträdelse av fastställda normalpriser synes under vissa förhållanden böra kunna föranleda, att handelsförbud meddelas. Något närmare angivande av under vilka omständigheter handelsförbud skall få meddelas har dock icke skett i utkastet. Med hänsyn till de skiftande förhållanden, som kunna tänkas föreligga, har det nämligen ansetts önskvärt, att de centrala krisorganens handlingsfrihet härvidlag ej allt för mycket inskränkes. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att det ej synes böra utgöra någon nödvändig förutsättning för att handelsförbud skall få meddelas, att laga kraftägande dom föreligger mot handlanden. Den felande skulle nämligen i så fall genom överklagande kunna under längre tid förhindra meddelandet av dylikt förbud. Meddelat förbud torde i princip böra kunna gälla, så länge de av nu rådande förhållanden föranledda regleringarna kvarstå. Vederbörande centrala kristidsmyndighet bör dock, om den så anser lämpligt, kunna efter viss tid upphäva meddelat förbud; i fall underrättens fällande dom efter överklagande upphäves, lärer sålunda anledning till upphävande föreligga. Myndigheten bör även äga avgöra, huruvida förbudet skall gälla allenast viss vara eller eventuellt flera eller samtliga de varor, som falla inom myndighetens verksamhetsområde. Däremot bör myndighet icke kunna meddela förbud beträffande vara, som faller inom annan central kristidsmyndighets verksamhetsområde. För att viss central kristidsmyndighet skall få meddela handelsförbud fordras vidare ej, att den begångna förseelsen berör vara, som faller inom myndighetens verksamhetsområde. Även överträdelse av ransonerings- eller prisbestämmelse beträffande vara, som faller inom annan central kristidsmyndighets verksamhetsområde, kan sålunda föranleda ett av förstnämnda myndighet meddelat handelsförbud. Statens industrikommission, som under hand fått del av utkast till livsmedelskommissionens ifrågavarande skrivelse, har i ett vid skrivelsen såsom bilaga fogat brev till livsmedelskommissionen av den 19 november 1941 meddelat, att industrikommissionen icke hade något att erinra mot förslagen utan vore beredd att biträda desamma. Jämväl- statens bränslekommission har i en till livsmedelskommissionen ställd, av sistnämnda kommission till folkhushållningsdepartementet överlämnad skrivelse förklarat sig i huvudsak biträda livsmedelskommissionens förenämnda förslag.