1.1 Första lagzztskottds utlåtande Nr 38. . band med den förut anmärkta frågan om ändring av förfogandelagens straffskala. Slutligen har livsmedelskommissionen föreslagit, att de centrala kristidsmyndigheterna skulle tillerkännas befogenhet .att under vissa omständigheter förbjuda handlande att idka handel med ransonerade varor. Kommissionen har härvid gjort gällande, att den föreslagna befogenheten icke innebure någon egentlig utvidgning av kommissionernas befogenheter, eftersom kommissionerna redan enligt ransoneringsförfattningarna måste anses hava rätt att avstänga en handlande från att idka handel med viss ransoneradvara. Svårigheterna att genomföra en avstängning med stöd allenast av ransoneringsförfattningarna vore emellertid betydande och kommissionen hade därför funnit det önskvärt att en form tillskapades, genom vilken avstängningen praktiskt kunde genomföras. Helt visst innebär avstängandet av en handlande från rätten att idka handel med ransonerade varor ett betydande och för handlanden mycket kännbart ingrepp. I nuvarande försörjningsläge tala emellertid starka skäl för att möjligheter likväl tillskapas för att genomföra en sådan avstängning. Det må sålunda framhållas, att redan vetskapen om att en dylik möjlighet förelåge skulle i avsevärd grad öka respekten för ransoneringsförfattningarnas bestämmelser. Vidare må framhållas att för det stora flertalet handlande, vilka önska lojalt följa regleringsbestämmelserna, den föreslagna befogenheten bör vara till gagn. Kan man genom hotet om avstängning vinna ökad respekt för ransoneringsförfattningarna hos det fåtal handlande. som hitintills icke varit så nogräknade, måste nämligen detta - såsom kommissionen framhållit - för de lojala handlandena medföra den fördelen, att de i mindre mån bliva utsatta för press från allmänhetens sida. Med hänsyn till vad sålunda anförts är jag för min del beredd att i huvudsak tillstyrka förslaget. Emellertid synes befogenheten att meddela förbud mot idkande av handelböra begränsas till att avse de fall, där handlande i väsentlig mån åsidosätter meddelade ransonerings- eller prisbestämmelser. Befogenheten bör sålunda icke, såsom livsmedelskommissionen föreslagit, gälla även eljest då särskilda skäl därtill äro. Med hänsyn till åtgärdens djupt ingripande natur synes det nämligen angeläget, att befogenheten icke må utövas annat än i de i författningen preciserade fallen. - Vidtages denna begränsning torde det icke vara erforderligt att, såsom bränslekommissionen ifrågasatt, uppställa krav på åtals anhängiggörande såsom en formlig förutsättning för meddelande av handelsförbud. Den föreslagna befogenheten att meddela handelsförbud torde böra gälla med avseende å den som idkar handel med varorna i fråga. Härunder avses skola inbegripas dels den som yrkesmässigt bedriver verksamhet, bestående i inköp av varor och deras försäljning i väsentligen samma skick, dels ock den som yrkesmässigt avyttrar varor som han själv tillverkat eller berett; däremot är det icke avsett att försäljning av lantmannaprodukter och
