Första lagutskottets utlåtande Nr 38. 19 förutsättningarna för rätten att meddela förbud äro tämligen obestämt angivna i lagförslaget; enligt dess ordalydelse skulle icke ens erfordras att åtal väckts för den förseelse å vilken ett förbud grundas. De centrala krislidsmyndigheterna kunna näppeligen anses skickade att utreda de faktiska förhållanden som skola ligga till grund för ett bedömande av huruvida vederbörande gjort sig skyldig till ett åsidosättande av ransonerings- eller prisbestämmelse. Det naturliga synes vara att utredning i detta hänseende verkställes av polismyndigheten och att prövning av frågan om vederbörande gjort sig skyldig till gärningen anförtros åt domstol, som ju har att avgöra om ansvar skall ådömas eller ej. Frågan om lämpligheten av ett handelsförbud bör åter avgöras av kristidsmyndighet. En tänkbar lösning av frågan om fördelningen av prövningsbefogenheterna mellan domstol och kristidsmyndighet skulle vara, att såsom förutsättning för att kristidsmyndighet skulle äga rätt att meddela förbud uppställdes, att den som förbudet avsåge genom laga kraft ägande utslag fällts till ansvar för gärning å vilken förbudet grundas. Detta skulle emellertid innebära att den förbudet avser skulle genom överklagande av domstolens utslag i ansvarsfrågan kunna för avsevärd tid framåt uppskjuta frågan om meddelande av förbud. Härigenom skulle syftet med den föreslagna lagen kunna i viss mån förfelas. Det synes med hänsyn härtill lämpligare att såsom förutsättning för meddelande av förbud uppställa, att åtal blivit väckt för gärning å vilken förbudet grundas. Om åtalet sedan ogillas eller fällande utslag undanröjes i högre rätt, bör tydligen förbudet omedelbart hävas av den kristidsmyndighet som meddelat detsamma. , Utskottet har övervägt huruvida icke därjämte borde krävas, att det anhångiggjorda åtalet avsåge gärning, som vore straffbar enligt den föreslagna lagen om straff för öyerträdelser av vissa ransoneringsförfattningar och sålunda vore att betrakta såsom grovt brott. Utskottet har emellertid icke ansett sig böra uppställa något sådant villkor i lagtexten, främst med hänsyn därtill att enligt förslaget förbud skall kunna grundas även å ett åsidosättande av meddelad prisbestämmelse, för vilken gärning straff finnes stadgat i prisregleringslagen. Härtill kommer att vid upprepat åsidosättande av ransonerings- eller prisbestämmelse även en förseelse, som från straffrättslig synpunkt ej kan betecknas som grov, bör kunna utgöra grund för förbud. Det avgörande är, enligt 1 § första stycket i det nu behandlade förslaget, huruvida vederbörande i väsentlig män åsidosatt meddelad ransoneringseller prisbestämmelse. " Den av utskottet förordade ytterligare förutsättningen för meddelande av förbud synes böra kompletteras med den anordning, som föreslagits av lagrådet och jämväl påyrkats i motionen l: 217, nämligen att besvär över meddelande av förbud eller över vägrat upphävande av meddelat förbud skola prövas av regeringsrätten. Uppenbarligen böra dylika mål erhålla skyndsam behandling. Det synes även påkallat, att särskilda regler givas om fattande
