Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/367

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Första lagutskottets utlåtande Nr 39. 5 Vid 83 §, som behandlar frågan om handelsagents rätt att uppbära betalning, anförde kommittén bland annat: En agent har i allmänhet icke något att skaffa med verkställigheten av de avtal, som av honom förmedlats eller slutits; varan levereras omedelbart från huvudmanen till köparen, och fakturan utfärdas av huvudmannen. Det är visserligen brukligt, att fakturan går genom agenten - på det att denne må kunna kontrollera storleken av sin plrovisionsfordran i anledning av affären - men köparen äger icke därför erlägga betalning till agenten. Inom affärsvärlden råder ingen tvekan därom, att en agent i denna sin egenskap icke äger uppbära betalning för varor, som blivit genom hans medverkan försålda. Detta gäller ej blott om mera tillfälliga agenter utan även om sådana, som ä köparens ort varaktigt representera sin huvudman. Även om agenten får från sin huvudman mottaga s. k. fasta offerter eller eljest har bemyndigande att sluta avtal för dennes räkning, anses han icke berättigad att uppbära likvid för varor, som han i kraft av sådant bemyndigande försålt. Ät denna grundsats giver förslaget uttryck i första stycket av förevarande paragraf, varest tillika uttalas, att agenten ej heller utan därtill av huvudmannen givet bemyndigande äger, efter det försäljning skett, bevilja köparen kredit eller rabatt eller medgiva annan ändring i det ingångna avtalet. Ett bemyndigande att sluta avtal för huvudmannens räkning medför icke rätt att efter avtalets ingående överenskomma med köparen om modifikationer i detsamma. Huruvida en agent, som har fullmakt eller annat bemyndigande att sluta försäljningsavtal, vid försäljningen äger bevilja kredit eller rabatt, beror på beskaffenheten av hans bemyndigande och vad som är brukligt vid försäljningar inom den bransch, varom fråga är. Har agenten fått särskild inkassofullmakt från huvudmannen, kan naturligtvis köparen utan risk erlägga betalning till honom. Att huvudmannen givit sitt bemyndigande i denna form, är emellertid icke nödvändigt; betalning till agenten kan åberopas emot huvudmannen, så snart köparen styrker, att omständigheterna äro sådana, att huvudmannen får anses hava tillåtit agenten att uppbära betalning för hans räkning. Detta kan vara fallet, även om huvudmannen icke givit den ifrågavarande köparen något särskilt meddelande, att betalning får erläggas till agenten. Om t. ex. en agent förut fått gång efter annan opåtalt uppbära likvid för sålda varor, är det en tolkningsfråga, som måste besvaras efter omständigheterna i varje särskilt fall, huruvida däri kan anses ligga bemyndigande från huvudmannen att jämväl för framtiden uppbära betalning. Att i lag meddela närmare bestämmelser angående de förutsättningar, under vilka ett sådant bemyndigande skall anses föreligga, låter sig svårligen göra. Däremot har man ansett sig kunna och böra till skydd för köparen iförslaget upptaga en bestämmelse angående reklamationsskyldighet för huvudmannen, när han genom meddelande från köparen själv eller från agenten får vetskap om att denne uppburit betalning å hans vägnar. Huvudmannen är då enligt andra stycket av förevarande paragraf pliktig att, om han icke vill godkänna betalningen såsom vore den gjord till honom själv, giva köparen meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det han på nyssnämnda sätt fått kunskap om densamma. Av denna bestämmelse blir en följd, att huvudmannen, om hans krav av köparen mötes med den invändningen, att betalning erlagts till agenten, icke får slå sig till ro och sedermera, därest agenten icke kan redovisa beloppet, ånyo kräva köparen utan måste omedelbart erinra denne om agentens bristande behörighet att uppbära betalning. Härigenom vinnes alltid den fördel, att köparen icke behöver betala en gång till, när han på grund av huvudmannens tystnad haft anledning att anse affä