10 Första lagutskottets utlåtande Nr 39. dena däri, att i lagen skulle föreskrivas att handelsagent respektive handelsresande skulle vid försäljning till annan än köpman vara behörig att för huvudmannens räkning mottaga betalning under förutsättning att ombudet blivit av huvudmannen utrustat med s. k. slutsedelsblanketter. Till en början må påpekas, att enligt 1 § kommissionslagen de i lagen givna stadgandena skola lända till efterrättelse så vitt ej annat följer av avtal eller handelsbruk eller annan sedvänja. Undantag gäller allenast i fråga om vissa bestämmelser rörande s. k. självinträde av kommissionär. I övrigt äro således lagens bestämmelser dispositiva och kunna följaktligen sättas ur kraft genom en klausul t. ex. i en slutsedel. I det av motionärerna angivna fallet innehöllo de tryckta ordersedlarna bland annat bestämmelse, att betalning skulle erläggas direkt till säljarefirman. Det förefaller därför som om det av motionärerna framlagda förslaget icke skulle avhjälpa just det fall som motionärerna tagit såsom utgångspunkt för sin framställning. Det kunde då ifrågasättas att en bestämmelse sådan som den i motionerna föreslagna skulle göras tvingande, så att förbehåll om andra villkor skulle vara ogiltigt. En dylik anordning måste dock väcka alIvarliga betänkligheter: den -skulle innebära, att även om en säljare klart och tydligt utsatte å sina slutsedelsblanketter att ombudet icke ägde mottaga betalning och köparen vore fullt medveten om denna klausul, köparen ändock skulle kunna med laga verkan erlägga betalning till ombudet. Motionärerna torde hava hämtat sitt förslag från bestämmelserna i 88 § kommissionslagen, som handlar om handelsresandes rätt att sluta för huvudmannen bindande försäljningsavtal. Analogien är emellertid icke fullständig. Att överlämnande av slutsedelsblanketter enligt 88 § skall medföra presumtion för att handelsresanden erhållit bemyndigande av huvudmannen att sluta försäljningsavtal, sammanhänger med att slutsedelsblanketterna just på grund av sin avfattning få anses vara avsedda att, sedan de ifyllts, tjäna till bevis om att avtal slutits. Det kan däremot ej med samma fog sägas, att överlämnandet av slutsedelsblanketter till en handelsagent eller handelsresande som regel syftar till att giva honom behörighet att upptaga betalning för huvudmannens räkning. Det kan ej heller sägas föreligga särskilda skäl ur saklig synpunkt att sammankoppla utrustandet med slutsedelsblanketter med behörighet att mottaga betalning. Ej sällan kan förekomma, att en handelsresande är väl skickad att sluta försäljningsavtal för huvudmannens räkning men ej bör betros med ansvaret att omhänderhava penningar för dennes räkning. Lagens förbud för handelsresande att utan särskilt bemyndigande mottaga betalning kan för övrigt i viss mån sägas vara ett skydd för handelsresanden själv, då man härigenom förhindrar att han utsättes för frestelser att olovligen förfoga över huvudmannens medel. Den av motionärerna föreslagna lagändringen kan därför ej beräknas komma att leda till någon minskning av förskingringsbrott från handelsagenters och handelsresandes sida. Med hänsyn till det ovan anförda har utskottet - ehuru utskottet livligt behjärtar det syfte som ligger till grund för motionerna - dock icke kunnat
