Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Första lagutskottets utlåtande Nr 40. 3 givna. I fråga om brott varå kan följa fängelse eller straffarbete finnes näm- ligen ofta stadgat att sammanlagda frihetsstraffet ej må överstiga visst mått. En sådan föreskrift skall enligt övergångsbestämmelse i punkt 1 iakttagas vid bestämmandet av gemensamt straff för brotten. I förevarande motioner anföres bland annat följande: l 18 § av 1925 års förordning om försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker stadgas, att "den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, dömas till de böter, som äro stadgade för sådan förseelse". En likalydande föreskrift återfinnes i 34 § av 1919 års pilsnerdricksförordning. Principen återfinnes för övrigt även i 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning 7 kap. 14 Nämnda stadganden i de båda första förordningarna innebära alltså, att om innehavare av ett kafé gör sig skyldig till förseelse mot förordningarna, så kan och skall han straffas för varje förseelse för sig. Denna föreskrift har visat sig vara ett värdefullt vapen i polismyndigheternas tjänst, då det gällt att beivra upprepade förseelser. I vår huvudstad begagnade sig polismakten sålunda "av utvägen med undan för undan förnyade åtal för att få slut på det s. k. nattklubbseländet. - - - T värr har det emellertid visat sig, att för flera förseelser åtalade kaféinneäavare numera kunna åberopa och få domstolsmyndigheterna att istället till§ämpa ett annat för sig fördelaktigare lagrum, nämligen strafilagens 4 kap. 1 . - - - l detta lagrum hävdas alltså inte principen: skilda brottshandlingar - ikilda stf:Eaff, utan tvärtom grundsatsen: för olika brottshandlingar sammanagt stra . En flera gånger felande kaféidkare slipper mycket lindrigare undan när strafilagsparagrafens nya lydelse blir bestämmande för domstolarnas utslag. Formellt sett är det helt visst riktigt, att domstolarna döma på det sätt som de nu göra. I övergån sbestämmelserna till lagen av den 3 juni 1938, införda i lagboken under 8 š av strafilagens 4 kap., stadgas nämligen bland annat, att genom 1938 års lag upphäves vad som i annan lag eller författning finnes däremot stridande. i anse, att samtliga de nämnda la rummen böra överses och revideras till större samstämmighet och med beaitande av olika myndigheters erfarenheter på området. Ifråga om kaféerna bör skapas säker möjlighet för myndigheterna att stänga en otillåten kaférörelse och ett vanskött kafé. Alldeles oavsett det reella behovet av att på alkohollagstiftningens område kunna som förr få upprepade förseelser bestrafiade mera var för sig, så synes oss den nuvarande situationen ifråga om lagrummens avfattning vara otillfredsställande. Den lekman, som nu läser ovannämnda paragrafer i kafé-, pilsner- och rusdrycksförsäljningsförordningarna (och dessa finnas utgivna i icke kommenterade editioner), får där lära sig, att man tillämpar principen: flera åtal flera straff. I en helt annan lag, straiilagen, och i ett kapitel, som folk i allmänhet säkerligen mest betraktar som ett domstolsjuristernas särskilda gebit, upphävas bland annat de förutnämnda lagrummen i de tre förordningarna. Det förefaller riktigt, att man i sådant fall ändrade även avfattningen av själva dessa lagrum. Vi tro emellertid som sagt, att en samvetsgrann omprövning skall utvisa, att lagrummen ifråga tvärtom böra återfå giltighet i enlighet med sin lydelse.