Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/378

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

4 Första lagufskottets utlåtande Nr 40. Utskottet De förevarande motionerna avse skärpning av straffen för upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen samt mot förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Enligt utskottets uppfattning giva de vunna erfarenheterna rörande tillämpningen av nämnda författningar vid handen, att beträffande sådana förseelser behov av strafiskärpning föreligger. Särskilt torde detta vara förhållandet i fråga om förseelser, för vilka enligt tillämplig strafiskala strängare straff än böter ej kan ådömas. Såsom av utskottets redogörelse framgår, innebar 1938 års reform beträffande sammanträffande av brott ett genomförande av grundprincipen, att för flera brott av en tilltalad skall ådömas gemensamt straff. Enligt speoialstadganden i ovannämnda författningar gällde, att om någon, som var ställd under tilltal för förseelse, fortsatte samma förseelse, skulle han dömas till särskilt straff för varje gång stämning utfärdats och delgivits honom. Stadgandena inneburo tydligen möjlighet till en kraftig straifskärpning, då strafimaximum kunde ådömas för varje gång förseelsen åtalats. Principen att ålägga en tilltalad särskilda straff för de olika brott som samtidigt föreligga till bedömande ansågs emellertid stridande mot ovan angivna grundprincip i 1938 års lagstiftning, och specialstadgandenas giltighet inskränktes därför sålunda, att om en tilltalad fortsatte förseelse, som åtalats, och ånyo ställdes under tilltal, skulle han visserligen icke kunna ådömas särskilt straff för varje gång åtal anhängiggjorts, men vad han före varje åtal förbrutit skulle anses såsom ett särskilt brott. Även efter denna ändring av specialstadgandenas innebörd kvarstår, ehuru i begränsad omfattning, möjligheten till strafiskärpning. Vid bestämmandet av det gemensamma strafiet för de särskilda brotten får nämligen enligt 4 kap. 2 § strafflagen strafiet i viss utsträckning höjas utöver maximum i straffskalantför ifrågavarande förseelse. Motionärerna föreslå att det föreliggande behovet av straiiskärpning beträffande ifrågavarande förseelser borde tillgodoses genom att berörda specialstadganden åter gåves giltighet enligt sin ordalydelse. Detta skulle emellertid innebära ett bestämt avsteg från den enligt 4 kap. 1 § strafflagen gällande grundprincipen, att för flera brott av en tilltalad skall ådömas gemensamt straff, och bland annat medföra, att en fortsatt förseelse, som föranlett exempelvis tre åtal, skulle kunna bestraffas strängare än tre sinsemellan olikartade förseelser, vardera av samma svårhetsgrad som den förstnämnda. Med hänsyn härtill synes någon ändring beträffande specialstadgandena icke böra vidtagas. I stället torde i fråga om brott, beträffande vilka straffskärpning erfordras, sådan lämpligare kunna åvägabringas genom höjning av straffmaximum för brotten. På grund av det anförda får utskottet hemställa, j att riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande skärpning av straffen för upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen och mot förord