Första lagutskottets utlåtande Nr 5. 9 mobilisering, dels. enligt 8 kap. 6-8 §§ krig och krigshot och dels slutligen enligt 29 a § krig och krigsfara. Det torde knappast kunna bestridas att det icke är fullt tillfredsställande att göra tillämpningen av 29a § beroende av en sådan förutsättning som krigsfara, vars förhandenvaro skulle vara svår att bedöma även om - vilket icke kan bliva fallet - samtliga kunskapskällor vore tillgängliga. En lämpligare utväg synes vara att, såsom i vissa yttranden föreslagits, låta tillämpningen bero på Kungl. Maj :ts beslut. I enlighet härmed har paragrafens omedelbara giltighet inskränkts till att avse brott under krigstid. I fråga om tillämpningen under annan tid föreslås att Kungl. Maj:t skall äga förordna därom, såframt det finnes påkallat med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Om detta förslag genomföres, är jag för min del beredd tillstyrka att 29a § omedelbart sättes i kraft. Ehuru de framförda erinringarna i viss mån drabba även uttrycket "då krig hotar riket" i 6-8 §§, har någon ändring häri icke ansetts böra vidtagas. De flesta bestämmelserna däri äro av sådant innehåll att de icke kunna tillämpas annat än då en bestämd fara för krig med viss främmande makt är för handen. Paragraferna kunna därför icke göras tillämpliga vid en mera obestämd krigsfara utan att vittgående ändringar vidtagas, berörande ett flertal lagrum i 8 kap. och avseende bland annat en inarbetning däri av lagen om straff för sabotage. En sådan omarbetning av kapitlet har emellertid icke lämpligen synts böra ifrågasättas i detta sammanhang. Att i stället inskränka tillämpligheten av 6-8 §§ till endast krigstid har ej heller ansetts böra komma i fråga. Beträffande förutsättningarna för krigsartiklarnas giltighet må nämnas, att överbefälhavaren över rikets försvarskrafter i en framställning till Kungl. Maj:t hemställt om sådan ändring i bestämmelsen härom att tillämpning av krigsartiklarna kunde av Kungl. Maj :t beslutas vid krigsfara, alltså oberoende av om mobilisering är anbefalld eller ej. Tillika har överbefälhavaren hemställt om sådan ändring i 8 § strafflagen för krigsmakten att straffbestämmelsen i krigsartiklarna mot sabotage och annan skadegörelse, 163 § strafflagen för krigsmakten, erhåller tillämpning å envar som begår sådant brott, ändå att han icke lyder under strafflagen för krigsmakten. Denna straffbestämmelse avser den som förstör inrättning eller anläggning, som är avsedd för rikets försvar eller eljest för krigsmaktens behov, eller därå gör sådan skada att väsentligt hinder uppkommer för krigsförberedelserna eller krigsföretagen äventyras. Straffet är straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år; dock stadgas dödsstraff eller straffarbete på livstid för den händelse någon av gärningen fick svår kroppsskada eller död. Slutligen har överbefälhavaren hemställt att straffarbete på livstid måtte införas i lagen om straff för sabotage såsom högsta straff för sådant brott. Till stöd för sin framställning har överbefälhavaren - med erinran att vissa fall av uppsåtlig skadegörelse konstaterats vid flygvapnet - anfört, att det kunde befaras att i ett vtterligare skärpt läge sabotagehandlingar skulle
