6 Första lagutskottets utlåtande Nr 45. I enlighet med de direktiv, som lämnats de sakkunniga, ha dessa till övervägande upptagit dels spörsmålet om ändrad organisation av förmynderskapsvården i Stockholm dels ock frågan om lämpligheten av att befattningshavare vid Stockholms rådhusrätt av rätten förordnas att vara förmyndare, god man eller boutredningsman. Vid sitt ståndpunktstagande till frågan om en o m o r g a n i s a t i o n a v förmynderskapsvården i Stockholm ha de sakkunniga funnit sig ha att välja mellan två möjligheter. Den ena vore att helt upplösa sambandet mellan överförmynderiet och rådhusrätten och sålunda mer eller mindre närma sig förmynderskapslagens allmänna system. Den andra vore att bibehålla det nuvarande sambandet mellan överförmyndare och rådhusrätten men söka införa bestämmelser ägnade att borttaga eller förminska de härmed förenade olägenheterna. Beträffande skälen för och mot det förstnämnda alternativet ha de sakkunniga lämnat en redogörelse, som är återgiven å sid. 9-12 i propositionen, vartill utskottet hänvisar. De sakkunniga ha på i redogörelsen anförda skäl alIvarligt övervägt att fullständigt bryta sambandet mellan överförmynderiet och rådhusrätten men stannat vid att i varje fall för det närvarande föreslå bibehållandet i princip av den nuvarande organisationsformen. Sedan de sakkunniga sålunda funnit, att det nuvarande sambandet mellan rådhusrätt och överförmynderi i Stockholm icke borde upplösas, ha de behandlat det andra av de båda uppställda alternativen, nämligen införandet av sådana bestämmelser, som kunde avlägsna eller minska de med nämnda samband förenade olägenheterna. Enligt de sakkunnigas mening bör i första hand anordnas en motsvarighet till den uppsikt över överförmyndarna som i övriga delar av landet utövas av förmynderskapsdomstolen och som nu på grund av identiteten mellan förmyndarkammaren och förmynderskapsdomstolen saknas i Stockholm. I ett annat avseende hade samma skäl redan föranlett speciella regler för Stockholms vidkommande i 13 § förmynderskapslagens promulgationslag, nämligen i fråga om klagan över förmyndarkammarens beslut. Genom. dessa regler hade rådhusrätten ersatts med närmast högre instans, Svea hovrätt. I anslutning därtill syntes det lämpligt att genom ändring av nyssnämnda paragraf till hovrätten förlägga även tillsynen över att förmyndarkammaren fullgjorde sina åligganden. Kontrollen skulle därigenom komma att förläggas till en helt fristående myndighet. Det kunde tagas för visst; att om i framtiden åter något missförhållande skulle insmyga sig i förmyndarkammaren, en dylik kontroll från hovrättens sida skulle leda till uppdagande och rättande därav. Hovrättens auktoritet gentemot rådhusrätten syntes komma att medföra, att förmyndarkammarens tjänstemän skulle lägga stor vikt vid att anledning till anmärkning icke skulle finnas. Överhuvud taget kunde det antagas, att hovrättens kontroll över förmyndarkammaren skulle bliva mera effektiv än den kontroll som rådhusrätten bleve i tillfälle att utöva över Överförmyndare
