8 Första lugutskottets utlåtande Nr 45. daren beredde inkomster, som stode i rimlig proportion till det erforderliga arbetet. Ibland kunde det även gälla kverulanter, vilka åsamkade sina förmyndare betydande personliga obehag och besvär. För att svårigheterna skulle kunna lösas hade vid Stockholms rådhusrätt liksom vid andra stadsdomstolar den praxis utbildat sig, att vissa befattningshavare åtoge sig ett stort antal förmynderskap av dylikt slag. Dessa uppdrag kunde i praktiken närmast betraktas såsom ett tjänsteåliggande för den ifrågavarande befattningshavaren, vilken i Stockholm därför i erforderlig omfattning befriades från andra arbetsuppgifter. Genom den vana och erfarenhet vid detta slags uppdrag, som ifrågavarande befattningshavare förvärvade, uppstode även en viss arbetsbesparing. Att genom en lagbestämmelse hindra en rådman eller en assessor att ställa sig till disposition för dylika förmynderskap syntes ej vara lämpligt. Vad de sakkunniga sålunda yttrat rörande förmynderskap ägde motsvarande tillämpning å godmanskap av olika slag. På grund av vad nu anförts ha de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag om förbud för Stockholms rådhusrätt att förordna ledamöter av rådhusrätten till förmyndare eller god man. Det önskemål i denna fråga, som kommit till uttryck i de sakkurmigas direktiv, kan enligt deras mening tillgodoses genom en mindre ingripande regel. Genom sin dubbla ställning av överförmyndare och medlemmar av förmynderskapsdomstolen intoge förmyndarkammarens egna ledamöter en vida starkare ställning beträffande förmynderskapsvården än andra ledamöter av Stockholms rådhusrätt, ledamöterna av andra rådhusrätter eller ordförandena i häradsrätterna. I den mån en medlem av Stockholms förmyndarkammare utövade ett förmynderskap (eller ett godmanskap), över vilket Stockholms rådhusrätt utövade tillsynen, förenade han funktioner såsom förmyndare, överförmyndare och medlem av förmynderskapsdomstolen. Ett dylikt hopande på en hand av befogenheter syntes böra motverkas. I nära anslutning till den tankegång, som uppbure förbudet för underdomare att vara Överförmyndare, ansåge de sakkunniga därför att förbud borde utfärdas för medlemmar av förmyndarkammaren - med vilka de personer, som fått rådhusrättens uppdrag att utöva överförmyndarfunktioner, borde jämställas - att innehava under förmyndarkammaren lydande .förmynderskap eller uppdrag som god man för annan än nära anförvant eller underärig föräldralös person, vars föräldrar (eller en av dem) i livstiden givit tillkänna, att de önskade ifrågavarande medlem av förmyndarkammaren till förmyndare eller god man för den underårige. De anförvanter, för vilka ledamot av förmyndarkammaren borde ha möjlighet att förordnas till förmyndare eller god man, ha de sakkunniga ansett böra bestämmas efter reglerna om hinder mot ingående av äktenskap på grund av släktskap eller svågerskap. Även till adoptivförhållande borde hänsyn tagas. De sålunda föreslagna reglerna skulle införas i 13 § förmynderskapslagens promulgationslag. Om den som förordnades till ledamot av förmyndarkammaren, innehade under förmyndarkammaren hörande uppdrag såsom förmyndare eller god man, borde han givetvis avsäga sig uppdraget. Att avsägelse ej behövde ske vid endast kortare vika
