Första lagutslwttets .utlåtande Nr 46. 1 NI 46. Ankom Lill riksdagens kansli den 20 maj 1942 kl. 5 e. rn. Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av l § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion om viss ändring i sistnämnda lag. Genom en den 1 april 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition, nr 205, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat, här nedan intaget förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en före propositionens avlämnande inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 24, i vilken herr Siljeström hemställt, att "riksdagen för sin del ville besluta sådan ändring i lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål att domstol äger rätt att tillerkänna vittne förutom gottgörelse för resekostnader ersättning för inställelse dels för dag högst åtta kronor för uppehälle dels ock i särskilt fall för tidsspillam. Beträffande motiveringen till motionärens hemställan hänvisas till motionen. 4 Avgivande av vittnesmål vid domstol har för den, som därtill kallats, av ålder ansetts såsom .en medborgerlig plikt, vars fullgörande kunnat utkrävas genom lagliga tvångsmedel. Det allmänna stadgandet härom återfinnes i 17 kap. 5 § rättegångsbalken. I samma lagrum föreskrives vidare, att den, som påkallat vittne, skall betala dess resekostnad och täring efter dess värdighet. Denna bestämmelse har ansetts tillämplig allenast då vittnet inkallats av enskild part. I de fall åter, då i brottmål vittnes hörande påkallats av åklagare, ansågs ursprungligen någon skyldighet icke åvila det allmänna att ersätta vittnet för dess inställelse. Genom kungörelse den 20 november 1845 förklarades emellertid, med tillämpning av nyssnämnda stadgande, att den, som allmän .åklagare å tjänstens vägnar åberopat till vittne i grövre brottmål, under vissa förutsättningar vore berättigad att av allmänna medel undfå ersättning för resekostnad och uppehälle. Genom lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål regleras numera grunderna för beräkning av Biliang till riksdagens protokoll 1942. 9 samt. 1 avd. Nr 46. 1
