4 Första lagutskottets utlåtande Nr 46. Å Därest en person för att vittna nödgas uppehålla sig å främmande ort en hel dag, torde med nuvarande höga levnadsomkostnader ett belopp av åtta kronor mången gång knappast förslå till täckande av annat än skäliga utgifter för föda och logi. I sådana fall erhåller vittnet, även om traktamentet bestämmes till det högsta som kan ifrågakomma, alltså icke någon ersättning för förlorad inkomst, ett förhållande som giver anledning till berättigat missnöje. För att den med vittnespliktens fullgörande förbundna ekonomiska uppoffringen icke skall för många mindre bemedlade verka alltför betungande, torde en höjning av traktamentets maximibelopp snarast böra företagas. Av statsfinansiella skäl synes dock endast en varsam höjning vara att förorda. Jag vill ifrågasätta, huruvida icke det för sarskilda fall bestämda maximibeloppet bör höjas från åtta till tio kronor. De ökade levnadsomkostnaderna synas motivera även en mindre höjning, förslagsvis med en krona, av det för andra fall fastställda maximibeloppet, för närvarande fem kronor. I det genom proposition (nr 5) för innevarande års riksdag framlagda förslaget till rättegångsbalk ha i 36 kap. 24 § upptagits bestämmelser om ersättning åt vittnen. Enligt detta stadgande skall vittne äga rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Om bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, skall emellertid gälla vad därom är stadgat. Processlagberedningen, som föreslagit detta stadgande, har i sin motivering härhill uttalat, att det torde vara allmänt erkänt, att den vittne enligt 17 kap. 5 § i gällande rättegångsbalk tillerkända ersättningen vore alltför begränsad och att vittne borde erhålla gottgörelse för, utöver nödiga kostnader till resa och uppehälle, även tidsspillan. Härmed avsåges, att vittne skulle kunna erhålla ersättning ej blott för mistad arbetsförtjänst utan även för anskaffande av vikarie eller för värdet av arbete, som vittnet måst eftersätta. Det förutsattes emellertid, att tidsförlusten för vittnet haft ekonomisk betydelse. Enligt processlagberedningens mening borde särskilda bestämmelser utfärdas rörande de grunder, efter vilka ersättning till vittne av allmänna medel skulle utgå. Härvid syntes böra fastställas taxa efter vilken ersättningen skulle beräknas. Modifikation kunde därvid göras i den nyss angivna regeln rörande ersättningens omfattning. Vid remiss till lagrådet den 13 mars 1942 av det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman - efter att ha redogjort för den i ärendet föreliggande utredningen - följande: "Såsom justitieombudsmannen framhållit avse gällande regler om vittnesersättning enligt sin ordalydelse blott gottgörelse för utgifter för resa och uppehälle. Praxis har emellertid - särskilt för fall då ersättningen icke skall utgå av allmänna medel - i viss mån övergivit denna ståndpunkt så att vid bestämmandet av ersättningens belopp hänsyn tages även till mistad arbetsförtjänst. I det för årets riksdag framlagda förslaget till rättegångsbalk har - såsom förut framhållits - en dylik utvidgad ersättningsrätt i princip godkänts, Emellertid har förutsatts, att, såvitt angår vittnesersättning som skall
