Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/457

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Första lagutskottets utlåtande Nr 47. 3 genomförde man åter icke den enhetliga skyddstiden. Man ansåg sig icke genom den nya lagen kunna minska det författarrättsliga skydd, som den äldre lagstiftningen gav, men ville icke låta den femtioåriga skyddstiden gälla även i sådana hänseenden, i vilka den icke genomförts av den äldre rätten. I följd härav varar beträffande före den 1 januari 1920 utgivna verk författarens ensamrätt att mångfaldiga sitt verk tills femtio år förflutit efter hans död, men författarrätten utslocknar redan trettio år efter författarens död t. ex. i fråga om verkets bearbetande för och framförande genom filmen, dess föredragande offentligen och dess utsändande genom radio. Vid samma tidpunkt utslocknar även författarrätten till verk, som utgivits före den 1 januari 1920, i vad den gäller rätten att utföra musikaliskt och uppföra dramatiskt eller mimiskt verk. Frågan om den längd, skyddstiden lämpligen bör hava, är en av de mest omstridda i författarrättslagstiftningen. Å ena sidan står författarens intresse av att för sig och .sina efterkommande erhålla ekonomisk vinning av det han skapat, å andra sidan samhällets intresse av att det andliga arbetets skatter i största utsträckning komma alla till godo. Detta sistnämnda intresse gör sig starkare gällande allteftersom i författarrätten införas flera befogenheter. Det var mindre starkt, då författarrätten .i huvudsak endast omfattade skydd mot eftertryck, än då den innefattar ensamrätt att föredraga verket offentligen, att överföra det på mekaniskt instrument (t. ex. på en grammofonplatta), att utsända det genom radio o. s. v. I den utländska utvecklingen har emellertid författarens intresse vunnit stora segrar. De ojämförligt flesta stater äga en skyddstid på femtio år "från författarens död - under det senaste årtiondet ha Tyskland, Ö.sterrike och Bulgarien genomfört femtioårig skyddstid - och endast Sverige, Schweiz och en balkanstat ha nu bland de europeiska stater, som tillhöra bernerkonventionen, en skyddstid på trettio år. Hänsyn till likformighet inom Bernunlionen och särskilt till likformighet med lagstiftningen inom de övriga nordiska länderna utgöra starka skäl även för Sverige att införa den femtioåriga skyddstiden. Två förutsättningar härför bör.a emellertid vara oundgängliga. Det finnes anledning att här betona dem. Det skydd, som anordnas, bör icke få den gestaltning, att det lägger oskäliga band på samhällets intressen. En förlängning av skyddstiden bör t. ex. icke ske så, att även i fråga om den tid, varmed skyddet förlängts, innehavare av radioapparater kunna begå brott, med straff och skadeståndsskyldighet, om de låta vad radioappar.aterna återg.iva höras av en samling personer, som kan rubriceras såsom allmänhet. Den ekonomiska vinningen av den långa skyddstiden bör verkligen fullt komma författaren och hans efterkommande till godo. Det har ofta påpekats att om författaren under sin livstid avhänder sig sin författarrätt för hela den tid, denna varar, han icke får nämnvärt mera .i ersättning för författarrätten, om den räcker i femtio än om den varar i trettio år efter författarens död. Redan med hänsyn till omöjligheten att beräkna, huru allmänhetens smak kommer .att ställa sig .sedan trettio år förflutit efter författarens död, torde en förläggare icke vara benägen att betala någon avsevärd summa för författarrätten i den mån den avser längre tid framåt än trettio år efter författarens död. Varken författaren eller hans efterkommande få då gagn av att författarskyddet sträcker sig så långt framåt, trots att allmänheten får underkasta sig inskränkningar i möjligheten att tillgodogöra sig författarens verk. Den ende, som har fördel av den långa skyddstiden, blir förlagsfirman, som gör en icke på .förhand kalkylerad vinst.