Första lagutskottets utlåtande Nr 47. 5 Ett bland de viktigaste problemen för en ny författarrättslig lagstiftning blir att söka skydda de ideella intressen, som äro knutna vid ett litterärt och musikaliskt verk. Det gäller att tillse att icke efter författarrättens upphörande bearbetningar äga rum från personer, vilka i själva verket förvanska verket. Den danska lagen den 26 april 1933 om författarrätt och konstnärsrätt ger i 9 § staten befogenhet att redan efter författarens död inskrida mot förvanskning, beskärning eller annan ändring av ett litterärt verk, om därigenom dess värde skulle väsentligen minskas (inskridande kan ske mot ändring "der maa anses at være en væsentlig Forringelse af" författarens verk). Denna befogenhet upphör icke när författarrätten upphör. Ur denna synpunkt är det - såsom Sveriges författarförening särskilt understrukit i en skrivelse, i vilken den livligt tillstyrkt de Strindbergska arvingarnas begäran - olämpligt att Strindbergs arbeten efter år 1942 i viktiga hänseenden icke längre lyda under författarrättsliga regler. Man kan mycket snart få se underhaltiga bearbetningar för filmen av t. ex. Röda rummet och Hemsöborna. Om arvingarnas begäran skall bifallas, måste beslut fattas redan vid innevarande riksdag. Då nästa riksdag sammanträder, är eljest uppföranderätten till Strindbergs arbeten fri och någon helt ny skyddstid kan man ej gärna skapa. Den form, i vilken ett bifall skulle kunna tänkas, torde kunna hämtas från den österrikiska lagstiftningen. I Österrike stod frågan om införande av den femtioåriga skyddstiden i stället för den trettioåriga på dagordningen i slutet av 1920-talet. För Österrike var det emellertid otillfredsställande, om den femtioåriga skyddstiden, vars införande stod i samband med förhandlingar med Tyskland, skulle träda i kraft först sedan den 1 januari 1930 skyddstiden för Johan Strauss verk utgått, och i följd därav beslöt man genom lag den 19 december 1929 att till den 31 december 1931 förlänga skyddstiden för de litterära och konstnärliga verk, till vilka författarrätten eljest skulle upphört den 31 december 1929 och den 31 december 1930. I analogi med denna österrikiska lag skulle en svensk lag med provisorisk karaktär kunna utfärdas, att skyddstiden för de litterära verk (om andra verk är icke fråga), vilka tillkommit före den 1 januari 1920, i fråga om annat skydd än för mångfaldigande förlängdes under en tidsperiod, under vilken man kan förutsätta att utredningen om omgestaltning av auktorrätten skall kunna hinna avslutas. Denna tid torde emellertid icke böra tillmätas alltför knappt, förslagsvis 5 år. En dylik lagstiftning skulle innebära ett bifall till arvingarnas begäran utan att man därför på något sätt bundit sig vid bedömningen av de förslag, som kunna framställas av auktorrättsutredningen. Några olägenheter av en dylik lag - vars motivering ligger i de utomordentliga omständigheterna - torde icke kunna uppstå. Vid förevarande ärendes behandling inom utskottet har ordföranden i auktorrättskommittén, presidenten Birger Ekeberg på begäran av utskottet kommit tillstädes och lämnat upplysningar i ärendet. En sammanställning av vad presidenten Ekeberg därvid anfört har såsom bilaga fogats vid detta utlåtande. - Den förevarande motionen har föranletts därav, att enligt nu gällande bestämmelser skyddstiden för litterära verk, som tillkommit före den 1 januari 1920, utgår med trettionde året från författarens död såvitt avser bland annat rätten till uppförande av dramatiskt arbete, medan rätten till mångfaldigande av sådant verk enligt övergångsbestämmelserna till 1919 års lag om rätt Utskottet
