V Första lagutskottets utlåtande Nr 47. 9 Såsom argument mot en förlängning av skyddstiden brukar även anföras, att därigenom till men för bildningssträvandena den tidpunkt framskjutes, då de ännu långt efter författarens död livskraftiga verken kunna förväntas bli tillgängliga för allmänheten i billigare upplagor. Erfarenheten visar emellertid, att skyddstidens utgång ej har den stora betydelse för prisbildningen, som man med stöd av teoretiska resonemang trott sig kunna förutspå. Med utgången av år 1927 utgick skyddstiden för litterära. verk, tillkomna innan 1877 års lag angående äganderätt till skrift trätt i kraft, men någon större benägenhet att till allmänhetens tjänst sprida de frigivna verken i billiga upplagor förspordes icke. Anledningen härtill är lätt att förstå. Att utgiva en ny upplaga av ett verk, vars författare längesedan gått bort, är ytterst sällan en god affär. Risken för förlust är tydligen större, sedan verket blivit fritt och möjlighet sålunda föreligger, att andra komma på samma idé. Beträffande frågan om rätten att uppföra dramatiska verk ligger saken något annorlunda till. Att teatrarnas biljettpriser skulle röna inverkan av skyddstidens längd har mig veterligen ej från något håll gjorts gällande. För teaterföretaget är det däremot av ekonomisk betydelse huruvida ett verk är fritt eller icke, och denna omständighet kan naturligtvis öva viss inverkan vid valet av repertoar. Beträffande det lilla fåtal verk, som i mer än trettio år överleva sin författare, torde emellertid nämnda förhållande ej hava. synnerligen stor betydelse. - - Liknande synpunkter göra sig gällande beträffande verkens utsändande i radio. Frånsett SovjetRyssland, äro Sverige, Bulgarien, Rumänien och Schweiz de enda europeiska stater, enligt vilkas lagstiftning skyddet upphör tidigare än femtio år från författarens död. I Schweiz har förslag om övergång till den längre skyddstiden framlagts för förbundsförsamlingen. Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk bygger på femtioårsregeln, men förpliktar ej de särskilda fördragsslutande staterna att uppställa denna regel. Den konferens för revision av konventionen, som var utsatt att hållas i Bruxelles 1935 men som på grund av det politiska läget tillsvidare fått anstå, skulle bland annat fatta ståndpunkt till ett förslag, enligt vilket femtioårsskyddet skulle bli obligatoriskt. Det är att märka, att skyddstidens längd enligt Bernkonventionen ej beror enbart på författarens nationalitet eller hemvist utan även på belägenheten av den ort, där visst verk första gången publiceras. Om en rikssvensk författare låter sitt arbete tryckas hos ett förlag i Finland, blir sålunda författarrätten i konventionsstater, där femtioårsregeln gäller, skyddad tjugu år längre än om hans bok först blivit tryckt i Sverige. Har arbetet först publicerats här, gäller den kortare skyddstiden överallt även för översättningar av verket. I de stora kulturländerna, vilka allmänt ha längre skyddstid, fästes enligt uppgift visst avseende vid nämnda skillnad vid bestämmande av honoraret. Viktigare är emellertid, att skyddstidens längd är av betydelse för skyddet ej blott av författarens ekonomiska utan även av hans ideella intressen. I sistnämnda hänseende tillerkänner den svenska lagen författaren rätt att gälla såsom upphovsman till verket och att fordra att detta ej framlägges för allmänheten i förvanskat skick. Efter författarens död ankommer det på hans rättsinnehavare att tilIvarataga dessa intressen, men sedan de trettio åren gått till ända, är det slut med skyddet även för de ideella värdena. Om åtgärder ej vidtagas i motionens syfte, blir sålunda med 1943 års ingång fältet fritt för mer eller mindre profanerande åtgärder vid uppförande av Strindbergs verk på teatern eller på den vita duken. Beträffande sådana litterära verk, som länge överleva sin upphovsman, är Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 saml. 1 avd. Nr 47. 2
