Första lagutskottets utlåtande Nr 48. 3 Militieombudsmannen har i skrivelse till Konungen den 3 mars 1941 ifrågasatt omorganisation av fältkrigsrätterna och därvid anfört bland annat: Vid organiserandet av :fältkrigsrätterna synes man framför allt hava eftersträvat att trygga det militära inflytandet. Nämnda domstolar hava givits en sådan sammansättning, att det militära elementet erhållit en betydande röstövervikt, och ordförandeskapet har tilldelats militär ledamot. Med hänsyn till kravet på juridisk kompetens har visserligen åt lden civile ledamoten överlämnats ledandet av parts- och vittnesförhören, men hans självständighet härutinnan har beskurits genom ett stadgande, att han därvid skall följa rättens, det vill säga den militära majoritetens, föreskrifter. Då ju resultatet av en domstols verksamhet ytterst är beroende av den juridiska insikt och erfarenhet som inom domstolen är till finnandes, synes det mindre välbetänkt, att den i fältkrigsrätten verksamme juristen icke tillförsäkrats en starkare ställning än som juridisk rådgivare åt de militära ledamöterna. Den organisation av fältkrigsrätterna som lagstiftaren starmat för torde också hava haft direkta återverkningar på möjligheterna att erhålla lämpliga juridiska arbetskrafter. Vid tillkomsten av gällande lag synes man icke hava ansett det möjligt att i alla fältkrigsrätter erhålla verkligt kvalificerade jurister. Den kommitté som utarbetade förslaget till den militära rättegångslagen tänkte sig att man företrädesvis skulle anlita krigsdomare och auditörer. I den mån tillgång till sådana befattningshavare för detta ändamål saknades, skulle såsom civil ledamot i fältkrigsrätt användas annan person, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domarämbete. Kommittén utgick från att även bland krigsfiskaler kunde finnas personer, lämpliga till domare i fältkrigsrätt, samt tillade, att det återstående behovet utan svårighet skulle kunna fyllas med värnpliktiga. För övrigt torde kunna sägas att den organisation, som kommittén tänkt sig, närmast var inrättad för rena krigsförhållanden och icke för en långvarig beredskapstjänstgöring. - - - - Verksamheten vid fältkrigsrätterna har lämnat rum för anmärkningar både vad handläggningen och avgörandet av målen beträffar. Utredningen har icke alltid varit så allsidig och fullständig som målets bedömande krävt. I de fall då mål fullföljts till krigshovrätten har det ofta visat sig att utslagen måst rättas på ett eller annat sätt. Sålunda hava av 178 från fältkrigsrätt fullföljda mål, vilka blivit under år 1940 av krigshovrätten i safk prövade, 84 fastställts utan ändring av motiveringen, 28 fastställts med ändrad motivering och 66 ändrats. Enligt min mening måste man i fältkrigsrätternas sammansättning söka den viktigaste orsaken till det mindre tillfredsställande arbetsresultatet. Då endast en av domstolens ledamöter är rättsbildad måste kravet på dennes duglighet sättas högt. Med hänsyn härtill torde man i princip böra kräva att till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas person vilken är ordinarie domare samt dessutom äger insikt i den särskilda krigslagstiftningen. I första hand böra krigsdomare komma i fråga. Med dem torde kunna jämställas de auditörer som innehava domarämbete. Så länge man håller sig till dessa kategorier bibehåller man intim kontakt med de före mobiliseringen verksamma krigsdomstolarna, vilket givetvis är en stor fördel. En nära anslutning mellan fredstids- och krigstidsorganisationema har ju ansetts utgöra ett viktigt skäl till krigsdomstolarnas bibehållande i fredstid. I den mån de båda nyssnämnda kategorierna icke räcka till, är det önskvärt att man till civila ledamöter i fältkrigsrätterna söker förvärva andra domare i de allmâmia domstolarna. Endast i rena undantagsfall böra andra jurister få anlitas.
